Göteborgsposten – 1 oktober 1872, sida 1

Från Utlandet. För någon tid sedan meddelade en belgisk tidning den uppgiften, att tyska sändebudet i Paris, grefve Arnim, begärt sitt afsked, emedan societeten i Paris visade emot honom en oartighet, som han ej längre kunde fördraga, hvarför också Tyska Riket möjligen skulle komma att för framtiden endast representeras af en konsul. Vi kunde ej tro, att någon sanring verkligen låg till grund härför; men finna nu uppgiften delvis bekräftad. Times återgifver ett telegram från sin Åapecial correspondent, hvilken haft ett samtal med grefve Arnim, som derunder sagt: Frågan om hans återkallande hade aldrig varit före. Men han hade under sitt vistande i Tyskland icke alls sökt undandölja den omständigheten, att, oaktadt presidentens och hans ministrars personligt förekommande sätt, det mottegande han ätrönt i Paris var sådant, att det skulle vara evärt för honom att utföra de åligganden, som anförtrotts honom. Fortvaron af ett sådant sakernas tillstånd, tillade gresven, kande göra ett tyskt sändebuds verksamhet i Paris illusorisk och i hvilken stund som helst leda till indragandet af beskickningenKöln. Zeit. innehåller äfvenledes en uppsats i frågan, hvari yttras bl. a.: Det ekulle icke förundra oss, om gallan skulle en dag rinna öfver i Berlin. Men man skulle ha orätt i att oroa sig deröfver och tro, att krigsfaran ryckt en millimeter närmare, om något tyskt sändebud yverkligen icke skulle för en längre tid finnas i Paris. Något afbrott i de diplomatiska underbandlingarne skulle derför icke inträda. Sändebudet skulle icke heller resa sin väg som en ursinnig, utan troligen ljudlöst försvinna och blifva borta. Om börsen ville deraf hemta anledning till en baisse af en centime, så skulle den endast bevisa, att den saknar allt ögonmått. Äfven i det enekilda lifvet förekommer det ju, att ett kyligt förhållande inträder mellan tvenne familjer, utan att man derför genast råkar i håret på hvarann. Offentligt bemöter man hvarannan med tillbörlig höflighet, men hvardera familjen döper sina barn, begrafver sina döda, dansar sina valser eller cancans utan den andras hjelp. Endast den möjligheten bortfaller, att man skulle kunna göra affärer inter pocula. Men den familj, som är i den belägenhet, att den måste anhålla om tjenster, brukar lida under sådana förhällanden. Det är således ej heller en rök utan eld, och man måste vara vid ett fasligt misshumör i Berlin eller Varzin, fastän man väl borde besinna att man svårligen kan vänta sig synnerlig artighet af fransmännen under närvarande förhållanden, isynnerhet som den tyska pressen sjelf icka underlåter en enda dag att med det mest öfvermodiga hån yttra sig om ställningen i Frankrike. I går utgick den i fredsfördraget mellan Tyskland och Frankrike fastställda optionsterminen för innebyggarne i de tvenne afträdda provinserna, Elsas och Lothringen. Ju närmare denna tid ryckt, desto mera ha innevånarne skyndat sig att afgifva den förklaring, som för framtiden skall afgöra, om de vilja betraktas som fransmän eller tyskar, och sjelfva de tyska tidningarne medgifva, att deltagandet från befolkningens sida varit utomordentligt lifligt och utvandringen tyvärr försiggått i massa. Jernvägsbyggnaderna äro fulla med gods, som skall försändas till Frankrike, tusentals menniskor ha under flera månader skockats hos alla kretsdirektionerna, för att optera (uttala sig) för den franska nationaliteten och genom sina underskrifter bevisa, att de äro goda franska patrioter. I Mulhouse, i Altkirch, Thaun, Colmar, Schlettstadt o. 8. v.