Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 3

Återstoden af dagen och natten förflöt utan några tilldragelser. Morgonen derpå aftågade vi till Luneville och, som man sade oss, derifrån till Nancy. Regnet fortfor med samma häftighet. Vi anlände till Luneville. Marskalk Mac-Mahon passerar förbi oss i starkt traf. Han vände bort hufvudet. Han ville hvarken se eller blifva sedd. Vidare kom en general följd af en 8 eller 10 ryttare. Bakom eskorten en vagn hvari tvenne fruntimmer åkte. Generalens hustru och dotter, sades det. De hade velat åtfölja den segerrika armån och med den intåga i Berlin. Och i stället blefvo de indragna i denna förfärliga belägenhet. Vi ordnade oss till att tåga genom Luneville. Hvilket intåg och hvilken defilering! Alla som sågo oss hade tårar i sina ögon. Utanför ett kase suto några officerare vid mobilgardet, prålande med sina galoner då de sågo oss tåga förbi. Hvarföre låta oss sålunda marschera genom hela staden? Hvarför skänka invånarne ett så sorgligt skådespel? — — Derefter gingo vi att bivuakera några kilometer utom staden på några åkerfält. Det hällregvade. Man lät oss kampera på den dyiga jorden. Och vi voro dock helt nära tvenne större byar, der vi kunde finna skydd och tak öfver hufvadet. Man beklagar sig och knotar —