Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 3

hölo på att fodras och en mängd foder låg kringströdt på platsen. Vi hade oroligt åsett denna händelse. Det hade icke varit kanondunder; det var åska. Regnet började redan falla i strömmar. Några af våra kamrater från Froschviller kommo nu till oss. De hade anländt på olika vägar, öfver Bitche, Phalsbourg och Vogeserkedjan. De hade tjugu gånger gått vilse, tills slumpen kastade dem på engång midt ibland oss. General Ducrot kom till oss. Hvad, sade han, är detta allt som återstår af eder bataljon? är det möjligt? Han säger oss några tröstande ord, trycker händerna på våra tre officerare och aflägsnar sig.Dagen efter på morgonen fortsatte vi marschen. Regnet som under natten upphört, föll ånyo i störtskurar. Efter många besvärligheter uppnådde vi en liten by på vägen till Luneville. Vi kamperade på en genomblött och sumpig höjd, dit invånarne från närbelägna byar tillförde oss lifemedel. Vi fingo en ko, en stor, lefvande ko. Men för att döda och stycka den hade vi ingenting annat än våra pennknifvar. Och emellertid i en handvänning — något bland det märkvärdigaste jag upplefvat — dödades djuret, styckades och delades ibland oss.