Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 3

och svåra att ikläda sig, men elter några försök lyckades jag att få på mig min soldatkappa; mina stöflor deremot voro omöjliga. I Tunville hade jag bortkastat mina gamla pjexor som voro i trasor och köpt mig nya. Dessa hade nu af hettan formligen blitvit stekta och stenbårda. Man trummar till uppbrott. Jag rusar omkring gatorna barfota med mina pjexor i handen för att få reda på en skomakare. Omöjligt! — Och mina kamrater som just nu marschera af. Slutligen upptäcker jag en fattig skoflickare, som icke engång egde ett par skor till salu, men lyckligtvis hade ett par läster. Han satte mina pjexor på läst och upprepar oupphörligt under en qvarts timma: — Det var ett uselt arbete, det der. Hvem har sålt dem åt er! Man har bestulit er. Se sjelf, de ä ju knappt sydda! Jaså i Luneville. Skälmar finnes det då i hela verlden etc. etc. Ändtligen kunde jag draga på mig mina fördömda pjexor och uppnådde efter en stund mina kamrater på vägen. Den 16:de ankommo vi till Nenfchåteau. På aftonen instego vi i tredje klassans vagnar. Jag nedföll på min bänk, somnade och vaknade följande morgon på banhallen i ( hålons. . SLUT.