Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 3

men orderna äro bestämda. Vi måste stanna! under bar himmel. Det uppstår oordningar och oväsen i lederna. Jernvågen som går till Nancy låg helt nära. Frestelsen var för stark och några af soldaterna smyga sig utan tillåtolse in i vaggonerna. Våra led glesnade mer och mer. Uch dagen efter vid gryningen på nytt framåt. Vi gingo utan att veta hvart, utan att bry oss om hvart det bar. Vårt moraliska tillstånd var så förslappadt, att vår fysiska utmattning var mindre kännbar; mindre smärtsam; vi gå mekaniskt, automatiskt; halt! vi stanna. Framåt marsch! och vi gå ... vi veta icke hvart vi komma, fråga icke efter byarnes namn; med ett ord vi bekymra oss om ingenting. Vi äro öfvertygade att aldrig uppnå målet, se der allt. Ett enda minne står ännu tydligt för mig. Vi ankommo till en by der vi fingo en timmas rast. Det hade regnat under 48 timmar utan uppehåll och våra linnen voro genomdränkta och klibbade sig fast vid kroppen. Vi inkräktade i hast en stor lada och upptände der några otantliga eldar af risknippor. Derefter afklädde vi oss från topp till tå och hållande våra kläder utsträckta mot lågorna, torkade vi både dem och oss sjelfva. Efter en knapp timma voro vi alldeles torra. Kläderna hade emellertid blifvit styfva