Göteborgsposten – 30 september 1872, sida 2

Slutligen kom order att slå till reträtt. Ordern tycktes icke vara tydlig, ty generalen hade stor svårighet att för officerarno utmärka på kartan de byar, hvilka voro bestämda till återtågslinie. Vi beredde oes till aftåget, som skulle ega rum kl. sju. Redan hade ett regemente passerat förbi oss, tagande vägen mot Phalsbourg, då vi hörde åt Saverne till ett starkt buller, skrik och gevärskott. En kavallerikolonn, med siu general i spetsen, kommer som en lavin i galopp framåt vägen under rop af: -Preussarne! Preussarne! I ett nu voro de förss unna. Men hvaraf kom måone denna panik? Vi kunde omöjligt ha att göra med preussarnes hufvudstyrka. Ganska troligt hade det endast varit en afdelning kavalleri som fienden skickat i förväg. I så fell kunde man ännu försvara sig. Sa voro våra officerarnes reflexioner. Lyckligtvis bibehöllo alla regementen sin kallblodighet och rörde sig icke ur fläcken. Kl. 7 på aftonen återtogo vi vår marsch, visserligen fåtaliga, men lugna och i god ordning. Vi styrde kosan mot jernbanelinien, hvilken väg vi hade att följa. Invånarne betraktade oss med rädda blickar. En arbetare förolämpade oss: ären fege stackare, sade han. Vi gingo tysta förbi utan ett ord till svar. Ty