Mt TT S9UL. AR VI BUD lvad hr II. B. förtjenar! — I Musei tafvelgalleri. — Veckans 3 evenemanger. — Letterholmska sällskapet. — Recetten i afton. — Skilsmessa. — Skarpskyttemusikkärens konsert i morgon. — Allting gratis! — Snart äro de här! — Ljus nyhet! — Ett pekorale. — Hvem är kung på Oland? — Anekdot. Kung Carl har återkommit till sin i djup sorg försänkta hufvudstad, öfver Riddarholmskyrkans pantheon skola snart himmelens beslägtade stjernor med välbehag blicka ner och minnet. af allt det ädla han velat, allt det goda han uträttat stå vakt vid den ridderlige konungens, den högsinta menniskans graf. Vågorna på tidens stormuppfyllda haf svalla utan återvänlo mot evighetens strand och i dess brus bortdör så småningom sorgens klagan, saknadens vemodiga lof, men i svenska hätden skall dock minnet städse fortlefva af den gode monark, som i sitt framfarna lif framför allt synes ha erinrat sig den svenske Tiresias sköna uppmaning: Min son, ett sorgligt ord skall min predikan sluta. Gifs en fullkomligt säll bland jordens barn? Ack nej! Åt ingen dödlig gafs att oupphörligt njuta. Allt lider ömsevis. Hvarför? Det vet jag ej. Det gifs ett sätt likväl, att mildra lifvets öden: Gör godt; i tysthet följ det gömda qvalets fjät; Styrk här ett krossadt mod, ryck der en dygd ur nöden; Det gifs ett sätt, min son, att mildra sjelfva döden; Gör godt, — och tro mitt ord: det gifs ej fler än det! Det har för hvarje fosterländskt sinne varit hugnesamt att erfara, hurusom ej blott öfverallt i de tre brödraländerna utan jemväl utom desamma tidens språkrör, den periodiska pressen, med uttryck af oblandad aktning och saknad beledsagat underrättelsen om vår så i själ och hjerta genomsvenske, bottenärlige och uppriktige konungs frånfälle. Midt igenom allt detta tränger som en disharmoni i ett skönt klingande ackord, som ett argt hundgläfs i en andaktsfall julpsalm en af det bittraste hån, den mest gallsprängda satir genomglödgad utgjutelse i N:o 2902 af wienertidningen Neue Freie Presse, samma tidning som dock tre dagar förut innehållit en i ett vackert och värdigt språk affattad ledande artikel med anledning af kung Carls död. Den följetongsbit, som bildar en bjert motsats till denna sistnämnda artikel, är undertecknad M. B. och kallas: Ett möte med Oskar II. Sedan den giftige skribenten i ordalag så skamliga och med anspelningar till den grad gemena, att troligen icke ens Halmstadsbladet eller Kasper skulle vilja i öfversättning återge dem, gjort vår saknade monarks karakteristik som regent och menniska, öfvergår han till en skildring af ett sammanträffande för 10 till 12 år sedan med dåvarande hertigen af Östergötland, nu Sveriges och Norges konung, å en ängbåtsresa mellan Stockholm och Norrköping. I de mest elaka och förlöjligande uttryck afmålas här prinsen och hans omgisning, hans yttre, hans klädsel, hans sätt att vara, ja, till och med den aftonmåltid, hvartill prinsen nedlät sig att med vanlig enkelhet och flärdlöshet inbjuda denne främling, som en dag på ett så nedrigt sätt skulle återgälda hans kungliga, hans svenska gästfrihet. Det kan, eom sagdt, ej komma i fråga, att vi skulle vilja nedsudla våra spalter med återgifvandet af denna ilskna smädeskrift, vi antöra endast, som ett prof på andan deri, slutet, hvilket dock nästan kan betraktas som mildt smicker geatemot de öfriga skändligheterna. Så här slutar hr I. B. sin snygga skildring: Med Oskar II ökas utan tvifvel antalet af dessa krönta skönandar, dessa vittra och konstälskande suveräner, hvilka tills dato visat sig vara, om icke de nyttigaste, så åtminstone de minst farliga. Vi begagna tillfället af hans tronbestigning för att tala om honom, för att med en berättelse om ett personligt sammanträffande med honom få säga, att det egentligen ingenting är att säga om honom. Man unne Tassos krönte öfversättare dessa få rader! Tillfälle att tala om hans personlighet skall ju i alla fall endast en gäng till erbjudas — då dagen kommer för hans död eller för hans afsättning. Jasg har den tvetydiga äran att vara skyldig honom (kung Öscar) en souper, utbrister den oförskämde tysken i början af sin bånfulla skildring. Bäste hr II. B., om händelsevis dessa rader skulle komma under edra ögon, så vet att tvenne hela folk äro skyldiga eder något helt annat — en grundlig och genomgående upptuktelse nästa gång ni behagar att sticka er kritiska näsa hit upp i vår urgamla, hederliga, men beklagligen i fråga om eder och edra gelikar alltför ofta mycket för godtrogna Nord! I Göteborgs Musei tafyelgalleri, hvilket, som bekant, äfven innesluter en vacker och stämningsfull tafla af den framlidne kungens pensel, har i dagarne blifvit utställda åtskilliga ganska värderika taflor. Bland dessa nämna vi först tvenne stycken af ICiörboe: En hynda med sina valpar och Flyende hind, båda, och i all synnerhet det sistnämnda, salongsstycken af högt konstnärligt värde. Fredrik Wohlfahrt, den unge, talangfulle målaren, som nu på allvar slagit upp