uppnätt sin kulminationspunkt, och äfven evangeliska föreningen torde söka lämpligare arbetsfält än här. Hvad angår baptisterna, hvilka i början gjorde rätt mycket buller af sig, kunde dessa för närvarande ej räknas till högre antal än 70, och mormonismen synes nästan helt och hållet ba upphört, hvarjemte det är att hoppas att, sedan de för denna sekt mest verksamma männen flyttat öfver till sitt naturliga hemland och sekten i sin belbetskakats af åtskilliga andra kända förhållanden, dess verksamhet bär för alltid skall ha uppbört. Sedan mötets sekreterare, pastor (irundell, på uppmaning af hb. hb. biskopen uppläst det protokoll som hallits öfver förhandlingarne af den för utredningen af vissa frågor, ämnade att framläggas för det församlade presterskahet, tillsatta beredningskomiten, skreds till öfverläggning om dessa frågor. I afseende på den ena af dessa frågor: ÅIIuru anses missionsverksamheten för hedningarnes omvändelse böra ändamålsenligast ordnas och bedrifvas? stannade mötet vid det af beredningskomitön afgifna utlåtande, att det förslag till stadga för svenska kyrkans missionsverksamhet som af en särskild, af K. M:t tillsatt komitå utarbetas skulle, sedan det blifvit färdigtryckt, få bland stiftets presterskap cirkulera, så att presterskapet derigenom kunde tå tillfälle att innan nästa års kyrkomöte bilda sig ett omdöme deröfver. Den bland frågorna som föranledde den egentliga diskussiönen under gårdagens förmiddagssammanträde lydde på följande sätt: AIvilken erkarenhet har vunnits i afseende på den s. k. inre missionen och den dermed förenade lekmannaverksamheten; och hvad bör af presterskapet med afseende härpå iakttagas? Rörande denna fråga uppträdde först fabrikspredikanten Thorin med ett försvar för den inre missionen och lekmannaverksamheten, hvars berättigande han sökte ådagalägga genom citater ur Nya Testamentet. II. h. Biskopen tog efter hr Thorin till orda och anförde en at biskop Bring i Linköping utgifven broschyr såsom den bästa exeges han sett af den omtvistade paragraf i Augsburgiska bekännelsen enligt hvilken lekmannaverksamheten skulle vara fördömlig (Nemo debet publice docere, aut sacramenta donare, nisi rite vocatus). Ordet riteY hade varit omtvistadt, men det kunde dock utan tvifvel ej öfversättas med annat än -efter kyrkans ordningå; deremot vore ordet publice mera tvetydigt. Emellertid hade Bring i den nämnda skriften ådagalagt, att evangeliska stiftelsens utskickande af predikanter vore något som till följe af sjeltva sin tendens vore separatistiskt. Iir biskopen ville ej förneka att kolportörerna under vissa förhållanden kunde verka till något godt på sådana orter der tillfälle till afhörande af Guds ord från presterliga läppar ej funues, men resultatet af den mängåriga efiertanka ban egnat detta ämne vore att AA åstadkomme mera ondt än odt. Efter hr biskopen uttalade sig flera andra talare emot lekmannäverksamheten, men vi anse oss ej behöfva upprepa alla de likartade erfarenhetsrön hvar och en af dem gjort i detta afseende. Kontraktsprosten Hegardt uttalade den glädje han i likhet med flera at de församlade embetsbröderna erfarit öfver det sätt hvarpå h. h. biskopen framhållit Schartau; det vore just emot dennes anhängare, menade talaren, och emot den s. k. schartauanismen som kolportörernas ovilja eller hat trädde mest i dagen. Sedan kontraktsprosten Hellberg ur sin presterliga verksamhet anfört en anekdot, bevisande några kolportörers bätskhet och obenägenhet för allt kyrkligt och presterligt, uppträdde Pastor Bl:dberg med ett anförande hvari han, på samma gång han frimodigt tillkännagaf att han stode utom det schartananska lägret, förklarade sig hysa den åsigt att kontraktsprosten Hellberg misstagit sig i det yttrandet att schartauanerna skulle vara mest utsatta för kolportörernas hätskhet. I det fallet hade ingen kunnat vara värre utsatt än tal. sjelf. Tal. förklarade sig akta hvarje öfvertygelse, och äfven hos de olika tänkande kunde ren kristendom finnas — den kunde finnas äfven hos dem man måste bekämpa. Sedan ännu några talare yttrat sig, fann sig h. h. biskopen i anseende till den lårgt framskridna tiden, nödsakad att upplösa förmiddagens sammanträde, ehuru ytterligare fyra talare anmält sig i samma ämne. Vid eftermiddagens sammanträde, som börjades kl. 5, uppträdde först Kontraktsprosten IIcgardl, som framhöll att han ej ville förringa lekmannaverksamheten. men i likhet med kyrkoh. Ekstedt ville han halva uttryckt, att dess läroriktning är löslig, emedan den förkastar sådana lärares skrifter, som inom kyrkan vunnit odeladt förtroende at att föra en sann luthersk lära. Komminister Lindvall ansåg att Ev. fosterlandsstiftelsen ej med sin verksamhet och sin skriftspridning verkat något godt. Den, som lärt sig att värdera Luthers skrifter, skall helt visst siuna att denna stiftelse är behäftad med stora fel, hvadan man ej har något godt att från detta hållet vänta. — I detta yttrande instämde h. h. biskopen så till vida, att man af fosterlandsstiftelsen har mera att irukta än hoppas; dock ville han ej förneka, stt möjligen något godt äfven från detta håll astadkommits, hvarföre man hårutinnan ej kan kalla något för godt eller ondt. Varsamhet i dommande är at nöden. Derefter diskuterades frågan: IIvad kan och bör ske för kyrkotukten, särskildt med afseende på tillträde till nattvardsgång? Den tillsatta beredningskomiten hade afstyrkt frågans behandling a mötet. Prosten Holmqvist ansåg ej frågan vara af ringa vigt och önskade uerföre höra embetsbrödernas tanka. Il. h. biskopen ansåg deremot att det vore en ömtålig sak att vidröra och yttrade att en lärare i denna fråga borde följa sitt samvete och kyrkolagen. Vi ha ej mycket qvar af stadgander rörande kyrkotukten. Det är derföre af nöden att förfara varsamt, ty tiden är ömtålig och lätt kunna de stöd, vi ega för kyrkotuktens upprättbållande, blifva borttagna. All kyrkotukt, såvida den ej består i förmaning, är ett uteslutande och detta tillkommer ej presten utan församlingen; derföre är det bättre att göra för litet än för mycket för att ej få bakslag. Prosten Holmqvist ansåg frågan grundad i kyrkolagen och man borde komma till tydlighet. Kontraktsprosten Berg hade varit medlem af beredningskomitön och yttrade att man med anledning af den knappa tiden ej hunnit utförligt behandla frågan; man hade ansett det vara bättre att låta den vara som den är, än att få den misstydd. Tal. trodde att pastor i denna angelägenhet borde ha sitt förnämsta stöd hos kyrkorådet. Reformationen hade påyrkat kyrkotukts utöfvande genom kyrkoråd och pastor. Pastorerna borde vid kyrkoråds utväljande inleda detta val med förmaning ur Guds ord, att det för församlingen ligger stor vigt uppå, att gudfruktiga och för kristlig dygd nitälskande män dertill utsåges. Pastor borde med kyrkorådet hafva månatliga sammankomster, för att rådgöra om församlingens angelägenhet i denna del. Prosten Holmqvist ville för mötet utveckla sina åsigter om frågan och kunde ej för sin ringa del gilla komitns beslut. Kyrkotukt är motbjudande för tiden, detär sannt, men är påbjuden af Kristus, och äfven detta är ett tecken, som skall motsagdt varda Kuvrlkatnltan här handhafvac cåcarm 1CQRC Aro