Göteborgsposten – 27 september 1872, sida 2

af preussiska tiraljörer. Vi kasta oss tillboka in i skogen. Återtåget rar afskuret. Vi måste söka en annan utgång. Jag befann mig nu aldeles ensam. Mina kamrater voro försvunna. Jag går framåt på måfå. Jag går visst en hel timma. Bäst jeg går får jag sikte på en häst, som står orörlig utan ryttere. Jag går dit och finner en man liggande utsträckt på magen. En kula hade genomborrat hans hufvud. Han höll ännu tygeln i sin hand och hästen hade icke rört sig. Jag tager tygeln från hans knutna hand och stiger till häst. Jag kommer till skogsbrynet. En stor slätt utbreder sig framför mig. Jag påskyndar färden i sträckt galopp under det att kulorna hvina kring öronen på mig. Jag böjer mig framåt mot hästhalsen. Hästens bukjord går sönder och jag faller till marken. Jag reser mig utan att vara skadad och ropar på min häst som kommer fram till mig. Jag undersöker och lagar sadeln, sätter mig upp och fortsätter ridten. Allt detta midt i kulregnet. Jag ser rödbyxor på afstånd. Det var spillrorna af det I:sta zouavregementet, omkring ett hundradetal man som drogo sig långsamt tillbaka, tätt slutna kring sin fana. Fienden är oss ganska nära. Alla höjder besättas af deras tiraljörer och artilleri. Jag