Göteborgsposten – 27 september 1872, sida 2

Då, hör jag den lille gossen säga halfhögt: — Mammo, är det en fransman eller en preussare? — En fransman, mitt barn! — Men hvarför säger han då, att han har ulifvit slagen? Man hade berättat detta barn att franska armen alltid varit och aldrig kunde bli annat än segerrik. Jag ville betala min värd men han vägrade. Hederlige Elsassare! jag steg ånyo till häst med föresats att icke stanna förr i Saverne. Jag hade att rida omkring 8 lieue. Ötrerallt på vägen hade utmattade och uthungrade skaror slagit sig ned till hvila. Der de föllo ned blefvo de qvarliggande för att på morgondagen söka uppnå Saverne. Men många af dem dogo under natten eller tillfångatogos af ulanerna. Natten var svart som kol... men se der ljussken . . det kom från en större by. Den var öfverfylld af flyktingar. Invånarne voro beundransvärda, kommo ut mot oss kärleksfullt erbjudande vin, öl och lifsmedel. Det fanns uslingar som missbrukade denna visade gästvänlighet. De drucko sig rusiga, grälade och kommo i slagsmål. Jag red förbi utan att stanna och kände en smula törst i att befinna