Göteborgsposten – 27 september 1872, sida 1

mina adjutanter försvunna. Jag ämnar stanna här hos er. Vi skola hålla stånd eller i annat fall — dö! Några ögonblick derefter sado min komrat till mig: — Generalen som var här helt nyss... — Nå, än sen? — Han är död! Han störtade framåt under kulregnet. Man kunde icke hejda honom. Han ville låta döda sig. — Vet du hans namn? — General Raoul. Under tiden hade vårt artilleri, som oupphörligt besvarat fiendens eld, slutligen blifvit bragt till tystnad. Preussarne fördubblade sina anfall. Det regnade eld och bly öfver oss. Träden omkring oss voro genomskjutna som såll -— allt mitrailleusernas verk; grenarne brakade och föllo ned på våra hufvuden. Öfverallt lågo sårade som uppfyllde luften med förtviflade jemmerrop. En af våra officerare utropade: — Till reträtt! Till reträtt!... vi äro slagne. Alla dessa tappre som ligga der ha onyttigtvis spillt sina lif. Till reträtt! till reträtt! Hvad detta ord är bittert att höra! Vi drogo oss tillbaka smygande in i skogen, Efter några ögonblick funno vi en gångs