Göteborgsposten – 25 september 1872, sida 1

Alla våra officerare äro fallne eller försvunna. Divisionen blef öfverrumplad, förstörd, förintad! Vi fortsatte icke marschen vidare. Fienden anryckte i massor mellan bergen och Rhenfloden. Vi måste försvara höjderna. Vi ledo af köld och hunger, knaprande på några skorpor, det enda vi hade att tillgå. Kompanierna skiljde sig åt för att besätta skogarne. En mängd träd fäldes och lades tvärs öfver vägen! här och der gräfdes äfven djupa diken. Natten instundade. Vi dignade af trötthet. Officerare och soldater lade sig till hvila på den genomblötta marken, utan skydd för köld och regn. Utposterra stodo på omkring 2 till 300 famnars afstånd för att bevaka och försvara vägarne. Jag stod äfven på så sätt under tvenne timmar, i största spänning, ensam i den kolsvarta natten, darrande vid minsta buller och oupphörligt tyckande mig genom mörkret skönja orediga gestalter röra sig i ett beständigt virrvarr. Kl. 3 på morgonen gafs order till reträtt. Vi intogo våra ställningar något längre tillbaka. Vägarne voro svåra att passera, marken genomdränkt och djupa dypölar hindrade ständigt våra steg. Vi måste emellertid skynda oss. Fienden tycktes vara oss hack i häl. En patrull saknades; månne den skall hinna oss — eller snappas bort af preussarne? — Åh, se