Göteborgsposten – 24 september 1872, sida 2

till en sådan man. Min mor var en landtmans dotter, och jag vill fortfara att lefva i hennes klass. — Vanvetting! utropade mylord med ett föraktligt småleende; du har ej något val. Du är min son och arfvinge, och din galenskap kan ej förändra det! — Jo, sade Victor i det han reste sig upp och kastade en bundt papper i den eld som flammade i kaminen. Jag tillintetgör härmed hvarje bevis ni har, på att jag är er son. Jag tillhör bondeklassen, ej adeln. Jag såg mylord göra en austrängning för att resa sig upp, hans ansigte var eldrödt af harm och hans tunga oförmögen att frambringa ett enda ord. Brefven brändes upp midt framför hans ögon, och Victor stod och passade på dem som om han fruktede att någon skulle söka förhindra hans sörehafvande. Mylord föll tillbaka med en suck som röjde en så djup sorg, att jag ej kunde underlåta att känna medömkan med honom. Jag ringde på klockan, lyftade upp dynan åt honom och förde ett glas vatten till hans läppar. — Victor, sade jag, kom och sög ett vänligt ord till din far. Min gosse gick fram till sängen med sitt