Göteborgsposten – 23 september 1872, sida 1

——-— ——— Blif ej ond, missis, på stackars gomla Nancy, som sjelf snart skall vara ett lik! Hör lugnt på mig. I hennes koffert fanns ett helt litet skrin med, efter hvad jag då trodde, guldmynt, och djefvulen frestade mig. Jag hade haft åtskilligt besvär med henne, utan att hon någonsin gifrit mig en skilling. och så satte jag skrinet på ett undangömdt ställe. Hade ni frågat efter det, skulle jag ha låtsat mig hitta det; men ni sade aldrig ett ord, ej ett enda ord, och så tog jag slutligen skrinet med mig hem. — Hvad gjorde du med det, Nancy? frågade jag. — Jag fick ingen nytta af det, svarade hon; guldmynten voro icke riktiga guldmynt. Jag ville vexla ett af dem på torget, men det blef en sådan uppståndelse för det myntets skull, stt jag ej vågade oftare försöka. Jag sade att det var ert och att jag skulle bära hem det till er. I takhalmen just der vid hörnet finnes ett litet hål, och der är alltsammans förvaradt. Men jag har aldrig stulit från er, missis, aldrig; ej för en enda shillings värde. — Oh, Nancy, Nancy! utbrast jag, det gör mig mycket, mycket ondt! Jag var mycket bedröfvad, ty jag hade litat på henne så som jeg aldrig litat på någon