Göteborgsposten – 21 september 1872, sida 1

— . 1t o Präjc,t:j,cjss,ttttttF DeTcTe.trss Nu månen går fram och sprider Sitt djus öfver haf och fjärd. Hvem är väl gestalten, som rider Med blixtrande konungasvärd, Gestalten i mantel och krona, Som styr öfver Sundet sin färd? Af månens skimmer förklarad, Oss möter med ädelt behag En bild, i vårt hjerta bevarad: Kung Fredrik den Sjundes drag... I Roeskilde, i katedralen, Står tom en kungs sarkofag. I staden vid Sundets bölja, Dit fordom till mången fest Kung Carl han älskade följa, Han stannar sin snöhvita häst, Och in uti kungagemaket Han skrider, en osynlig gäst. I plågornas marter sig vrider Här Nordens ädle monark, Kung Carl, uti hänsvunna tider Så eldig, så manlig, så stark ... Den främste då mod det gällde, Den främste i skog och mark. Nu glänser en blixt i hans öga, Det skumma, hvad vållar väl den? Han känner gestalten, den höga, Han känner kung Fredrik igen, Som böjer sitt knä vid hans läger Och helsar sin trofaste vän. Kom Broder! så mildt han talar Som vestanvinds smekande sus, Följ med till de glänsande salar I Allfaders strålande hus! Kom, skynda, Din plats står redo I salighet, glädje och ljus! Der allt det ädla, Du drömde Härnere på skuggombhöljd stig, Hvad dikten herrligast gömde, Förklaradt, skall synas för Dig, Din anings skönaste bilder Till verklighet byta sig. Se dit! Invid evighetsstranden Två ljusa gestalter stå Och längtansfallt räcka dig handen, Hvi dröjer, hvi dröjer Du så? Din maka och enda sonen Dig vinka till sig i det blå! För jordlifvets qval blott försoning Dig väntar i kärlekens hamn! Lyss, hör! Från de saligas boning Man ropar, o konung, Ditt namn! Se, Nordens hugstore Carlar De sträcka emot Dig sin famn! Nu lösas de jordiska banden, Och frigiord från kroppsliga qval Den ädle, kunglige anden Får lemna sitt bräckliga skal. Med vännen mot höjden Han svingar Till Allfaders skimrande sal. Det dånar i dalar, kriog kullar Och blixtrarne hväsa så blå, När Carlvagnen gnistrande rullar Till Valhall med kungarne två... Vår konung är död! är den klagan, Som höres kring Nordanland gå. Med klagan Hans minne ej firas Den visste Han sjelf ej af, Den skönaste krans, som kan viras Att smycka Hans konungagraf, Är den af de evighetsblommor, Som örsdrakärlek oss gaf! När så uti Skandiens länder Blott förfäders dygder gro, När splitet ej stridsfacklan tänder, Ej afunden stör deras ro, Då fröjdas kung Carl med kung Fredrik Åt Nordlandens brödratro! V. S. ETTAN NOS SENSE NNE