Göteborgsposten – 20 september 1872, sida 1

Lord Westbournes arfvinge 5). (Ur ÅAll the Year round-). — Jo, svarade jag. Jag kommer ihåg att jag en dag tog henne med mig för att visa henne herregården och gick omkring i rummen med barnet på armen, till dess vi kommo till stora galleriet; men der hörde vi henne skrika till högt, liksom om hon stött sig, och hon stod rakt framför ert porträtt, mylord, och så sjönk hon ner på en fönsterkarm och gret som om hennes hjerta velat brista. Från den dagen var hon sig ej mera lik, men jag förstod ej ett ord af hvad hon sade, icke en gång hennes nomn, den stackars varelsen, eller hennes barns, förrän hon skref de der orden af hvilka jag kunde sluta mig till att Victor betydde baroet. Det är alltsammans. — Han är min son! utbrast han. Han är min son! — Ja, mylord, sade jag; men skola domrarne och den närmaste arfviogen erkänna ho9) Forts. fr. N:o 217.