Göteborgsposten – 17 september 1872, sida 1

aftärda ansigte och glänsande ögon. Då kade jag, trots den djupa snön och de ofarbara vägarne, Nancys man efter en läkare; men då i han kom sade han att det ingenting tjenade till, och att han ej skulle ha kunnat uträtta något, om han också kommit förr. Men jag beslöt att, så fort det blef litet töväder, resa till Glen Parva och hemta mr Vernon. Slutet kom hastigare än jag väntat. En eftermiddag vinkade den kära, vackra varelsen mig till sig, och jag stod då och såg ner på hennes bleka ansigte, som omgafs af de hvita lakanen, kuddarne och sängomhänget, medan den hvita snön utanför glittrade så kallt och bredde sig som en svepning öfver fälten. Jag började rysa, så att jag knappt kunde stå stilla och hålla hennes iskalla hand mellan mina hårda fingrar. Gossen låg vid hennes sida och sof lugnt, och hans ansigte liknade en ros mot kudden. Hennes blå ögon voro matta och färdiga att brista, men de fästade sig på mina med ett bönfallande, fruktande uttryck, liksom ett stackars i en snara fångadt djurs. Hon talade hastigt, mycket hastigt, men hvart och ett af hennes ord var affattadt på det obekanta språket, och hennes hufvud vände sig oroligt från mig mot den lille gossen, från den lille gossen mot mig. Jag knäföll vid sidan om henne och kysste hennes hand, i det jag om