Göteborgsposten – 17 september 1872, sida 1

nes vackra hufvud mot mitt bröst och låta barnets ansigte komma intill hennes. Då hon hemtat sig något, sade vi farväl till mylords kammartjenare och gingo hem. Efter den stunden började hon tråna bort och vissna som en blomma, för hvilken det fattas solsken; men jag hoppades att solen snart skulle bryta fram för henne och uppmuntra samt återupplifva henne. Ibland tänkte jag på att skrifva ett par rader till mr Vernon; men att skrifva var för mig ett svårt arbete, och jag uppsköt det derföre från den ena dagen till den andra, så mycket mer som han ständigt skref till henne och hon till honom. I Januari månad blef det mycket kallt; öfverallt låg der flere fots snö, och vi voro alldeles utestängda från verlden. Hon tyckte bestämdt om snön, ty hon kunde sitta hela timmar vid fönstret, och hon var då lika hvit i sitt stackars ansigte som snön, och hennes ögon voro ännu mer mörkblå än den frostklara himlen. Tillika lade jag märke till att hon upphörde med sina försök att lära sig engelska, och hon talade till sin lille gosse och sjöng för honom på sitt underliga utländska språk, som om hon ville lära honom det. Men detta aftynande gick så långsamt, att jeg ej tänkte på döden förr än den lagt sin hand på henne och jag kunde se den i hennes