Göteborgsposten – 17 september 1872, sida 1

Lord Westbournes arfvinge ). (Ur AN the Year round). Vi gingo just då genom ett galleri med bonade golf och stora fönster, som vette ut åt terrassen. På väggen hängde några porträtter i kroppsstorlek, och vi hörde ett litet anskri och sägo frun blek som ett lik och med ett uttryck af smärta och fruktan i sina blå ögon stå alldeles stilla framför ett af dessa porträtter. — Det är mr Lionel, sade mylords kammartjenare. Jag sprang fram till henne och ropade: Det är mr Lionel! i örat på heone så tydligt jeg kunde. Derefter började hon att skaka och snyfta litet, och jag tog barnet från henne, och hon sjönk ner på en fönsterkarm och gret tyst, utan minsta ljud, men så bittert som om hon skulle gråta hjertat ur sig. Vid sådana tillfällen längtade jag mest efter att kunna tala med henne och trösta henne; men jag kunde nu blott sätta mig vid hennes sida, trycka hen4) Forts, fr. N:o 215.