Göteborgsposten – 17 september 1872, sida 1

och om igen försäkrade att den stackars lille gossen skulle få det på samma sätt som om han vore mitt eget bara. Men tyvärr kunde hon ej förstå mig, hon kunde blott förstå mina tärar och mina kyssar samt fortfor att tala och tala till dess rösten började att svika henne och hennes magra kind kylas af döden. Då gjorde den stackars unga varelsen ett tecken på sängtäcket, liksom om hon höll en penna i handen och skref. Plötsligt föll det mig in, att hon kanske ville skrifva hvad hon försökt säga till mig, och att någon annan skulle förstå meningen af orden, åtminstone skulle mr Vernon göra det. Jag sprang derderföre efter taflan, som hängde bakom dörren till mjölkkammaren och på hvilken jag brukade skrifva upp hvad jag skulle komma ihåg, samt lade den framför henne och stack griffeln in mellan hennes stelnade fingrar. Hon slog upp ögonen och en ansträngning med ett gladt småleende på sitt vackra ansigte; men det var nästan för sent. Det började bli mörkt för henne, och hennes hand kunde nästan icke utföra det hon ville; men hon skref dock några ord med stora osäkra bokstäfver, som gingo tvärsöfver taflan, och derpå sjönk hennes hufvud med en lindrig suck åter ned på kudden, och jag visste att alltsamman var förbi. I detsamma vaknade gossen och började