Göteborgsposten – 16 september 1872, sida 1

spiltor för hundra hästar, många vagnbodar och ett stort ur öfver porthvalfret; men ej ott ljud ö hördes, urot stod och gräs växte mollan ötenarne. Frun, såsom jag blott kallade henne emedan jag ännu ej visste hennes namn, tryckte sig tätt intill mig och såg mig ifrigt i ansigtet. — Stall! Hästar! Ingen häst nu! sade jag och skakade sorgset på hufvudet; ty jag hade kännt den tid då vi skulle ha hört månget gnäggande, månget stampande af hästhofrar, sett tjogtals stalldrängar och vagnar rulla fram och tillbaka. Huru andorlunda var det ej nu! Men voro stallen öde, hvad skall väl då sägas om boningshuset? Vi träffade mylords kammartjenare i köket, der han såg ut som en torr ärta i en stor ask. Han var liten, moger och epinkig samt hade ett förskrämdt uttryck i ansigtet, som om han hvar enda natt sof med dynan öfver hufvudet af fruktan. vi finge gerna se osa omkring, sade han, och han ville gå med oss då han ej ofta erbjöds tilifälle stt tala med någon annan än sig sjelf. Han och jag gingo derefter tillsammans, och den älskliga unga damen gick med sitt barn på armen, än hit, än dit, och med ett allvarligt ansigte som knappt en enda gång uppklarnade. Det var också icke något ställe som var egnadt att ingifva munterhet. Alla de stora rummen hede fått behålla sina möbler och hua