Sedan renen väl kommit ombord å Mimer, infunno sig der deltagarne i Polhemsexpeditionen, skänkande sin beundran åt det ståtliga djuret, hvilket jag föreslog skulle erbjudas som skänk åt samme man, efter hvilken viken blifvit uppkallad, ett törslag som med acklamation antogs. Enl. senare underrättelser hade renen sedermera blifvit transporterad till Tromsö, der han befann sig i högönsklig välmåga och blifvit så tam, att han mottog sin föda ur vårdarens händer. Kommer så i ordningen följande af befälhafvaren å i Gefle hemmahörarde, för någon tid sedan törolyckade skeppet Indiaman, kapt. A. Miltopeus, 088 benäget meddelade, intressanta skildring af hans och hans besättninga två månaders långa vistande på den af vildar bebodda ön Bastern Island: Sedan vi d. 13 sistl. Mars i sjunkande tillstånd kommit i sigte af Eastern Island, blefvo vi förvånade öfver att en europ kom roende i båt ut till oss. Vi begärde, uttröttade som vi voro af det oupphörliga arbetet vid pumparne, hans biträde och som han sade sig kunna skaffa bjelp af vildarne på ön tackade vi honom derför. Efter några timmar återkom han i sällskap med 60 till 70 vildar, hvilka började pumpa, medan besättningen förgätves sökte få reda på läckan. Detta befanns till sist omöjligt, hvarföre en stor del af provianten samt några effekter af värde måste föras i land hvarefter fartyget med infödingarnes tillbjelp halades in bland klipporna. Sedan vi dagen derpå ytterligare bergat i land åtskilligt, var ÅIndiaman den tredje dagen alldeles sönderslaget och bortspoladt af de våldsamt brusande vågorna. . Eastern Island eller Påsk-ön, benämnes af vildarne Rappanhi; dess NO. ända är belägen på 279 6. 287 S. Br. och 919 37: 427 V. Lad. Den är omkring 170 eng. mil lång, samt till större delen betäckt af lava och grus från trenne redan för lång tid tillbaka slocknade vulkaner. Den ena af dessa, måhända en bland de största i verlden, är vid kratern omkr. 4 eng. mil i omkrets och 1500 fot djup, med botten täckt med vass och af regnvatten bildade mindre sjöar. Genom den mängd lava som likt ett skal hvilar öfver en större del at ön, ha bildats kolossala underjordiska grottor, med nästan otillgängliga ingångar. Grästorf och vilda buskar växa här och der på ön, som föröfrigt är löga tillgänglig från sjösidan, emedan den icke eger någon hamn och ankarplatserna dessutom äro mycket farliga i följd af ombytliga virdar. Temperaturen derstädes är mycket mild och eger ungefär samma behagliga temperatur som på Madeira. Öns innevånare, de s. k. Kanackerna, boende på öns vestra kust, aro af en ful och blandad indianstam och vid pass 150 stycken, deribland 40 qvinnor. De lefva i små i båtform byggda kojor, ötvertäckta af gräs och torf. De gå nakna, äro tatuerade öfver hela kroppen och lefva af råttor, fisk och söt potatis, som helt sparsamt finnes på ön. De simma som fiskar, dyka ofta på 10jå 15 famnars djup och fånga ett slags stor och grof hummer, hvilken de med begärlighet förtära. Sedan de med tvenne trästycken antändt gräshögar, uppstaplade i ett slags lavaugnar, upphetta de stenar på hvilka deras qviunor tillaga födoämnena. Männen äro mycket skickliga i spjutkastning, de egentliga vapen de ega och som bestå af 2 famnar långa spjut å hvars ena ända en spetsig bit glaslava är fästad. På 300 fot traffa de med lätthet ett föremål. För mindre än ett tiotal af år tillbaka voro dessa, vildar ansedda för de grymmaste kannibaler som bebott Söderhafsöarne, tilldess det slutligen lyckades en europ att förmildra deras blodtörstiga natur. År 1867 strandade en amerikansk brigg, för d af kapten Dutrou Bornier, fransman till börden vid ön och måste med sin besättning vistas der en längre tid under oupphörlig strid med den vilda stammen. Slutligen blef han emellertid vildarnes öfverman och de underkastade sig honom. Efter någon tid återreste han jemte besättningen på en båt till Otaheiti, hvarifrån han kommit, och var 31 dagar på tärden. Snart återvände han likväl ånyo till ön, medförande åtskilliga verktyg, förnödenheter, frön och får, för att derstädes upprätta fårafvel och äfven om möjligt odla vindrufvor. Med tillhjelp af plankor från rett amerikanskt skepp, som på resa mellan San Francisco och Valparaiso strandat vid ön, bygde ban ett par mindre hus och sökte inreda sig så beqvämt som möjligt. Ehuru kanackerna inom sin stam ega en qvinna vid namn Kokoreti, som de ange vara af farstligt blod och lyda som sin drottning, hålla de dock kapt. Bornier som hufvudman och lyda honom i allt. Han har lyckats afvänja dem från deras förra lefnadssätt, men för någon slags bildning äro de ej emottagliga. De lyda honom som hundar, utan att synbarligen följa någon tankegång vid sina företag. Den enda känsloyttring hos en af dem som vid ett tilltälle föll i dagen var sorgen öfver hans döda bustru. Sedan liket enligt vildarnes bruk blifvit begrafvet under en mängd flata stenar satt mannen qvar på gratven och kunde hvarken förmås att äta, dricka eller tala med någon. tills han slutligen sjelf öfverväldigades af hunger och dog. På ön finnas en mängd fornminnen af särdeles egen natur. På många ställen anträffas kolossala gudabilder från flydda generationer, huggna i stora lavablock. Stora murar eller vallar, äfvenledes huggna i lava och på ett konstnärligt sätt sammanfogade, finnas också qvar, vittnande om en till och med i våra tider sällspord skicklighet. Om dessa fornminnen veta eller känna vildarne intet, det går blott hos hos dem en tradition, att för flera 100 år sedan tvenne kanoter med ett par hundra kanacker i hvardera på en deras furstes befallning bosatt sig på ön och från hvilka de härstamma. Deras språk är mycket fattigt, endast uttryckande omgifvande föremål och utan något system. Sedan vi i tvenne månader vistats på ön i ett serdeles vänligt umgänge med kanackerna, som snart visade sig oss tillgifna och tacksamma för de små skänker at tyger, band och isynnerhet speglar hvarmed vi begåtvade dem, passerade d. 14 Maj en Tahitibrigg på väg från Otaheiti. Efter ett hjertligt afsked från kapt. Bornier, som under hela tiden på det utmärktaste sätt varit oss bevågen och visat sig vara en man med förstånd och hjerta, samt från öns öfriga befolkning, som vid afskedet visade sig mycket nedstämda, afreste vi till Tahiti, dit vi efter :3 veckors segling anlände. Då jag afslutar denna korta skildring önskade jag, om min berättelse skulle komma att publiceras, ännu en gång uttrycka min och min besättnings sanna hängifvenhet och tacksamhet för kapten Bornier, hvars tillmötesgående och redbara karakter vi icke nog kunna uppskatta och hvars värde som menniska ätven bör komma till en större allmänhets kännedom.