Ur dagens krönika. I Norr och Söder. Det fiones knappast någon läsning, bvilken så mycket roar the million, gamla och unga, män och qvinnor, bildade och obildade, som resebeskrifningar. Mången, som knappast känner Dickens eller Dumas ens till namnet, afgudar Defoe och svärmar för Gosselman. Resebeskrifningen kan påvräffas lika väl i skolgossens som portvaktargummans boksörråd, lika väl i premierministerns som savoritdansösens bibliotek. Och hvartöre? Sannolikast derföre, att resebeskrifvaren, äfven der han fantiserar eller idealiserar, dock närmare än romanförfattaren berör det rent naturliga i menskligheten, det rent menskliga i naturen, att i hans skildringar alltid sanningen skimrar fram under de mer eller mindre glänsande målninga af länder och tolk, derföre att den stora mångden, massan, bar lättare att förstå, att upplatta, att sätta sig in i t. ex. en Robinson Crusdes än i en Martin Chuzzlewits shiftande öden. Vi tro oss demsöre bereda våra läsare ett mindre vanligt nöje, då vi i dagens krönika meddela ett utdrag ur trenne oss godhetsfullt delgifna skildringar från lika många vidt åtskilda punkter på jordklotet: från Spetsbergen, från en af vildar bebodd ö i Stora Oceanen och från diamantfälten i Kaplandet, den första och den sista bemtade ur bref till personer här på platsen och den mellersta härstädes upptecknad efter muntlig berättelse. Spetsbergsskildringen innefattas i tvenne bref, daterade Isfjorden, Spetsbergen d. 23 Juli och 1 Augusti 1872, atsända af befälhafvaren å ångt. Mamer, kapt. 6. Lithman, hvilken, som bekant, medfoljt bolaget ÅIstjordens expedition till Spetsbergen. Sedan brefskrifvaren omtalat att resan gått lyckligt, att fartyget väl råkat på is, men tack vare det svenska jernet deraf icke haft någon olägenhet, att koproliten i ymnighet förekommer i lager om 5 fots mäktighet samt att en miniatyrjernväg anlägges för att forsla den ned till stranden, berättar han om tvenne lyckliga fångster på följande sätt: Lördagen d. 14 d:s gjorde en man af Mimers besättning mig uppmärksam på att en ren kom springande på stranden: Jag såg dit och upptäckte genast att det istället var en isbjörn, hastade in i kajutan, fattade mitt gevär och ropade till tvenne at mina reskamrater: en isbjörn inom skotthåll, mina herrar! Då vi så alla tre kommo upprusande på däck, sågo vi isbjörnen helt lugnt bege sig ut i vattnet och simma rakt emot fartyget tills han kommit på omkr. 250 alnars afstånd från detsamma, då han kröp upp på ett isstycke och presenterade en skotttasla af de mest respektabla dimensioner. Vi syrade af alla tre på en gäng, samtlige skotten träffade och med ett törfärligt rytande störtade djuret i sjön och sam bort mellan isbitarne. D:r O. och jag kastade oss i en båt for att förfölja björnen, som dock arbetade sig fortare fram genom isen än vi, som på flera ställen måste draga upp båten och hala den öfver isstyckena. Slutligen hunno vi dock en alldeles isfri terräng, här vunno vi på simmaren och då vi kommit honom omkr. 50 aln. nära, lossade vi hvardera tvenne skott; alla fyra skotten träffade. Vid första salvan vrålade han ohyggligt och dök ner under vattnet; då han åter blef synlig, sköt hr Ö. sitt andra skott med samma effekt, och då han sista gången höjde sig öfver vattenbrynet aflossade jag mitt andra skott, som genomborrade hans hjerta; nu tystnade han, utsträckte alla fyra benen samt låg död och flöt. Vi bogserade försigtigt vårt byte fram till Mimer, hvarifrån vi helsades med skallande hurrarop. Med tillbjelp af ångvinchen — ty det var en kolossal best vi dödat — fingo vi vi honom slutligen ombord, der han först -afstogspå ett sätt, med ritstiftet nemligen, och sedan på ett annat d. v. s. blef beröfvad sin präktiga hud. Och så dödade jag min första isbjörn. . En annan dag hände det sig att ÅPolhem och YIimer tillsammans gingo ut på en rekognosceringstur i Dickson Bay (at prof. Nordenskiöld uppkallad efter Nvrdpolsexpeditionernas nitiske befrämjare, grossh. Oscar Dickson i Göteborg). Andamålet med expeditionen var dels att loda och taga observationer för platsens kartläggning, dels att uppsöka petritikater. Vi gingo i land och jag gjorde en tur uppför ett 1500 sot högt berg, der jag insamlade ätskilliga växter och mineralier. Vid nedstigandet möttes jag at ropen: en ren, en ren synes i närheten!4 Innan jag hunnit nedstiga, hade dock några af Polbems officerare gifvit sig af för att jaga djuret. Un stund derefter hördes äterigen ett rop: en ren i vattnet! och se, der borta klöf ganska riktigt det vackra djuret med raska tag vågorna. I stor hast kom jag med några man i en båt och så rodde vi bort till den simmande renen. Denne sam nästan lika fort som vi kunde ro samt gjorde vida hastigare svängar än vi förmådde göra, hvarföre han var kinkig nog att fånga. Slutligen fick jag dock tag i huden och derpå i hornen, hvarefter vi med någon svårighet lyckades draga honom oskadad i båten. Knappt hade vi kommit i land förrän de jagande officerarne anlände med oförrättadt ärende, en smula förargade öfver att jag så jemförelsevis lätt skulle lyckats så tag i deras tillämnade jagtbyte, ty det van tammwma FAR cm färct cott dam 3 Färalea