hade det i den stora byggnaden långt afsides från alla andra boningar. Medan dessa ängeliga förnimmelser tilltogo hos mig mer och mer för hvarje dag, fick jag en gång se en främmande herre komma ridande mot porten till inhägnaden. Huset låg nemligen i inhägnaden, och det fanns ej något annat tillträde till det. Den närmaste väg som gick förbi mitt hus låg ett långt stycke derifrån, och hvar och en som kom hem till mig hade alltid ett bestämdt ärende. Blott helt få menniskor, med undantag af slagtaren och osthandlaren, hade någonting att uträtta hos mig. Jag hade nyligen blifvit färdig med min osttillagning för den förmiddagen och fick knappt tid till att taga mitt grofva förkläde af mig, förr än den främmande herrn var utanför dörren. Det var en yngre man omkring tretio år gammal, med ett mycket vänligt utseende, och af hans drägt kunde jag se att han var prest. Jag gjorde en nigning för honom samt frågade om han ej ville gå in i mitt förmak, och under det jag försökte öppna fönstret till detta rum märkte jag att han såg sig mycket uppmärksamt omkring. Förmaket begagnades blott sällan, men det var så rent som mina och Nannys händer kunde göra det, och eburu bohaget var mycket gammalt, alldenstund det ursprunglien tillhört min svärmor, hölls det dock