— — — aAa— grad har måst gifva vika för konsten, att på e flera mils afstånd från de stora städerna ej län-: gre finnes någon fri natur och den vilda, afls ingen menniskohand vidrörda naturen i våra I I fjelltrakter, som tilltalar dem så mycket. Den -( oinskränkta jagtfriheten, hvilken på högfjellen I: svårligen kan bringas till iakttagande at lagstadgandena rörande vildtets fridlysaing, har nyligen föranledt norska jägareoch fiskeri-4 sällskapet att hos regeringen föreslå det hvarje fremling som önskar attjaga inom landet skall I 1 erlägga 50 Spd., hvaraf den ena hältten skulle tillfalla vederbörande kommuns kassa och den andra hälften det nyssnämnda sällskapet; men myndigheterna hafva ej velat ingå härpå, hufvudsakligen emedan jagtområdet inom landet är så ofantligt att, ehuru turisterna ofta bete sig ytterst hänsynslöst och på några få dagar mörda vildfogel i tusental utan att kunna använda densamma, dock icke den ringaste minskning förmärkes; isynnerhet var den sistförflutna vintern ett utmärkt år för skogssåglarne och i Kristiania voro torgen öfverfyllda af orrar, som insändes frusna från sjelldistrikten. Det följer för öfrigt af sig sjelf att ehuru omkr. 5000 qvadratmil af landets areal ligga såsom ett fritt jagtrevier för en och hvar, så kan det dock, om turisternas antal tilltager i samma proportion som under de senare åren, förutses att vildtet å dessa ofantliga sträckningar skall kunna utödas, hvarpå dock, som sagdt, myndigheternas uppmärksamhet är fästad. En olägenhet hafva vi ofta i Kristiania af engelsmännens jagtlust, nemligen att en och annan engelsk jägare medför från England ett halft tjog jagthundar, hvilka han begagnar på sina färder inom landet, men då han återkommer hit släpper han hundarne lösa och lemnar sjelf landet. De herrelösa hundarne blifva slutligen fångna af nattmannen, som likväl ofta säljer dessa djur i stället för att döda dem och flera hundälskare hafva hos honom förskaffat sig hundar af präktig, engelsk race. De engelsmän som äro våra stadiga gäster tala nästan alla norska och hatva under årens lopp utarbetat uttörliga resehandböcker med planteckningar och kartor. Icke få bland dem studera vår litteratur och öfversätta våra skalder: Björnson, Ib-en, Munch, Welhaven och Wergeland äro således välbekanta i England. På det hela taget börjar vårt land att blitva mera kändt i den yttre verlden. Ett älsklingsnöje för unga engelsmän och amerikanare är att bestiga Norges högsta fjellspetsar och insända beskrifningar derom till deras tidningar. På den ryktbara Romsdals-Horn ha många med längtan kastat sina blickar. Några tå hafva försökt bestigandet, men ingen har uppnått toppen. Hornet uppstiger nemligen skenbart lodrätt från en med detsamma förenad klippsträckning. Men hvad som aldrig lyckats för främlingen, har dock utförts af ett par raska norrmän. Jag hörde historien sålunda berättas i Romsdalen: En skomakare och en smed, båda unga menniskor, fattade den plan att bestiga RomsdalsHorn en midsommardag. Smeden tillverkade åt dem jernskenor med nubbar till att fastbinda på armarne och knäna, och etter otroliga svårigheter kommo de efter en half dags ansträngningar upp till toppen. Sedd nerifrån synes denna vara brant och spetsig samt krökt som ett horn, men de två männen förefunno deruppe en temligen stor platå, öfversådd med kullerstenar och i midten ett vatten af ej ringa djup. Häritrån njöto de den mest storartade utsigt och de förb.etvo öfver natten deruppe. Påföljande morgon började de nedstigandet, hvilket var ännu mödosammare än uppstigandet, och de två äfventyrarne kommo lyckligen ned samt lefde många år derefter. Öfver femtio år hafva nu förflutit efter denna tilldragelse, men ännu i dag kan den uppmärksamme iakttagaren af den stolta bergspetsen öfvertyga sig om att historien är sannfärdig, ty de två oforfärade männen satte sig ett varaktigt minne på toppen innan de lemnade den, de byggde nemligen en liten vårdkas deruppe, hvilken säkerligen förekom dem sjelfva att vara temligen hög, men åskädaren nerifrån måste använda kikare för att kunna se den. Hufvodstadens nya teatersäsong har i dessa dagar börjats på ett i sanning glänsande sätt, hvartill ingen af Nordens andra stora städer någonsin kunna uppvisa ett motstycke. I vår teaterverld har nemligen den så mycket omtvistade skandinavismen blitvit genomförd, i det hr Halgren på Möllergadens teater spelar med danska skådespelare, hr Åhman på Klingenbergs teater med svenska och vär hufvudscen med norska. Bland dessa är onekligen den svenska teatern mest tramstående, ss — ————