är, sir? frågade jag, till hälften rädd för att stöta honom. Men han smålog helt vänligt åt min fråga och svarade; — Jag är presten i Glen Parvo, Charles Vernon. Jag känner väl till er lilla gård, ty för sex, sju år sedan åto Lionel Westbourne och jag frukost i detta vackra rum. Nu kom jag ihåg honom. Det hade hela tiden förekommit mig som om jag sett honom förr, fastän det under min mans lifstid varit en sällsynthet för oss att se en gäst, om också unga herrar när de voro på jagt i närheten emellanåt kunde komma in och bedja om et: glas af vårt hembryggda öl. Ja, nu kunde jag erinra mig att han och den unge blifvande lorden sutit och ätit ost och bröd, lika hungriga som ett par dagsverkare, och skrattat och skämtat med hvarandra som de bästa vänner. Nu kunde jag blott svara ja. — Jag önskar att ni sjelf ville taga emot henne, sade mr Vernon, då alla nödiga öfverenskommelser voro träffade. Ni har nog ett åkdon och hon kommer i morgon till Newton med halftretåget. Jag vill ej gerna sjelf bli synlig; hvarför skall ni snart, såsom jag hoppas, få veta. Det är sannt, hon är ingen engelsk qvinna och kan ej ett ord engelska, men det lär hon sig snart. Härpå kan ni känna