Bref från Paris. (Korrespondens till Göteborgs-Posten.) Paris d. 5 September. Den andra årsdagen af den tredje franska republiken har gått förbi helt tyst och stilla. Ordningen har ingenstädes blifvit störd hvarken i hufvudstaden (jag menar Paris, icke Trouville) eller i provinsen, åtminstone så vidt ännu är kändt. Jag ströfvade i går samvetsgrant omkring hela dagen i de gamla revolutionsqvarterop, i förhoppning — det låter besynnerligt att hoppas någonting sådant! — att få se någon tillstymmelse till folksamling, kanske till och med få höra en oratör i den välbekanta revolutionsstilen eller, om lyckan vore god, en släng af Marseillaisen. Men förgäfves. Hvarken i Belleville eller Montrouge, hvarken i Batignolles eller Månilmontant hördes så mycket som ett enda rop af: lefve republiken! Det var väl icke mer än vanligt brist på personer i ett stadium af högre lyftning, men det tycktes efter allt utseende att döma mera vara kärleken till le petit bleu, krögarnes vin, än till republiken som hade försatt dem i denna stämning, och de Åbroderliga kärleksmältider, såsom det heter på det moderna revolutionsspråket, hvilka här och der hade samlat grupper omkring borden på traktörsställena, voro påtagligen mera en naturlig följd af driften till de djuriska behofvens tillfredsställande i ett tidehvarf, der ändå alltid, trots alla samhälleförbättrare, menniskans förnämsta föda utgöres af mat, än de voro afsedda att utgöra åminnelsefester öfver en dag, som en af dess egna upphofsmän och förnämsta hjeltar, hr de Kåratry, nyligen icke tvekat att kalla för en olycksdag.