inom henne. Paul hade rest sig upp. Thåråse satt fortfarande. Marthe slöt henne i sina armar. Man hörde i aftonens tystnad ett ljud af halfqväfda snyftningar. — Kom, min vän, sade slutligen m:me de La Varenne. De riktade sin gång mot stranden af fiskdammen, till utseendet lika lugna som om de varit väntade. Thrse hade rest sig upp då hon märkte deras ankomst. Helt förvirrade och förlägna stodo de tre unga personerna tysta och med sänkta hufvuden, liksom om de gjort sig skyldiga till något felsteg. — Min Therese, aftonen är så långt framskriden att du ej bör stanna längre här vid vattnet, sade m:me de La Varenne. Dina händer äro heta, du har litet feber, och aftonen är kylig. Du måste gå tillbaka in, mitt barn. Hon tog ef sig sin schal och svepte den med mycken ömhet omkring sin dotters skuldror. — Jag vet att ni skall afresa i morgon, herr Paul, fortfor hon. Ni fer till Afrika i sällskap med öfversten har jag hört. Det var snällt af er att ni kom och tog afsked af era väninnor. Jag skall aldrig glömma de bevis på sympati jag rönt af er, till och med innan jag kände er; jag skall alltid minnas det rörande intresse min älskade dotters sjukdom ingaf er. Therese, jag vill att vår granne för