ningen till att jag kunnat bevara mitt hjerta. Men ni som i verlden sökt glömska af det ni lidit, ni som för att fylla tomheten i er själ öppnat den för all verldens fåfänga, ni är död, ja död hör ni? Det återstår ingenting mera af er, det återstår ingenting mer af Julie som jag så högt älskat. Hvad gjorde ni under det jag förblef ert minne trogen? Hvad gjorde ni under det ni i tältet vid bivuaken i kulregnet var mitt ödes osynliga följeslagarinna? Var er tanke, sedan ni blifvit fri, för ett enda 5ösonblick riktad mot mig? Brydde ni er någosin om att taga reda på om jag ännu lefde? Kände ni nyss, då ni återsåg mig, någonting af det förflutna återvakna och uppröra ert inre? Har ni erfarit ett enda ögonblicks sinnesrörelse under den stund ni åter befunnit er tillsammans med mig i denna park? Har detta bref som aldrig lemnat mig hos er väckt någon annan känsla en harmen eller vreden? Er ungdoms poesi, kärleken, dess fröjder, dess förtviflan, allt det der är i era ögon blott en hvardaglig historia, vid hvilken det ej ens lönar mödan att fästa minnet! Det är i dag tjugo år sedan jag lydde er och afreste. Det är i dag tjugo år sedan vi sade hvarandra ett sista farväl. Det var der, helt nära intill, just en sådan afton som denna. Kommer ni ej ihåg det? Har ni glömt era snyftningar och tårar? ... Nå väl,