Göteborgsposten – 11 september 1872, sida 5

(glömma och gömma sitt ursprung från det lilla obetydliga landet. Jönköpings tändstickor, svensk punsch och hr Gahns ÅAwykOS — se der de storheter, hvilka ensamma annu erinra utländingen om att Gustaf Adolfs och Carl den tolftes land heter Sverige! Leipzig, Tysklands andra handelsstad och sätet för ett af dess förnämsta universiteter, utgör ett lefvande bevis för att handel och vetenskap väl kunna trifvas tillsamman. Vid högst så andra universiteter torde åtminstone de humanistiska studierna odlas med sådan framgång som här. Studenternas antal växer alltjemnt — de utgöra nu nära två tusen — och det fiones näppeligen någon kallelse, som en tysk lärd hellre följer än den att emottaga ett professorat i Leipzig. I den nationalekonomiska vetenskapen verkar här en af Tysklands på detta område mest betydande personligheter, prof. Wilhelm Roscher, och af anledning, som af det följande framgår, torde det vara lämpligt att vid hans namn knyta några ord om den sociala rörelsen i Tyskland. Om också denna rörelse bär ännu ej uppträdt i de stora och för hela samhällslifvet farliga former, i hvilka densamma i England kommit till utbrott, så har dock företeelsen i de dimensioner den antagit, varit tillräckligt betydande för att ådraga sig tänkarens och statsmannens bekymmerfulla uppmärksamhet. Ögonskenligt är att oron, såsom en till öppet, fientligt utbrotc öfvergången strid mellan arbetsgifvare och arbetstagare, är stadd på återgång. De stora strikes, hvilka ännu i våras och under sommarens början förekommo, synnorligast i Hamburg och Berlin, möttes af arbetsgifvarne med anti-strikes, lock-outs. Fabriksegarne i de för arbetsinställningar mest utsatta produktionsgrenar förbundo sig, vid högt ömsesidigt vite, att så fort ett totalt nedläggande af arbetet förekom i en fabrik, af orsaker dem en nedsatt komits af arbetsgifvare ansåg ogrundade, inställa arbetet i öfriga etablissementer af samma slag. Och tillika förbundo de sig att icke på en viss längre tid i sin tjenst emottaga arbetare, de der hos nägon af de förbundne deltagit i en strike. Den tumskruf arbetarne ville använda emot sina arbetsgifvare blef således i stället applicerad på dem sjelfva, och eåsom var att förutse måste fabriksegarne, innehafvarne af den större ekonomiska makten, med seger utgå ur striden. Att fred för en längre tid härpå skall följa, är så mycket snarare att hoppas, som segrarne tillika gingo in på hvad billigt var i fordringarne om förhöjd lön och förminskad arbetstid. Ännu jäser det väl i det ena flentliga lägret. Man märker det bl. a. på de plakater, hvilka från die Littfass-Säulen (annonspelarne) i Berlin sammankalla än den ena, än den andra handtverkseller arbetareföreningen att diskutera öfver, på förhand angifna och ofta mycket brännbara ämnen. Men sjelfva den ostentation, hvarmed dessa brokiga annonslappar blifvit upphängda bland Orpheumsprogrammer och annat otyg, antyder att man behöfver den allmänna vppmärksamheten såsom ett inre stöd för sin handlingskraft. Betecknande är ock att en bland de mest framstående, förutvarande ledarne, d:r Schweitzer, öfvergifvit sitt social-demokratiska anförareskap, för att i stället egna sig åt den dramatiska författarebanan, till hvilken hans naturanlag också synas snarare hänvisa honom. Allt tyckes sålunda hafva bort ända till ömsesidig belåtenhet, för tillfället åtminstone. Men så uppträder en författare, hr Albert Oppenheim, med en broschyr, hvars hufvudinnehåll kan sammanfattas i den frågan: hvartill tjenar det att vi besegra socialismen i våra verkstäder och fabriker, när katedersocialismen fritt och öppet tillåtes dagligen predika sina läror? De af staten aflönade lärarne, protessorerna i nationalekonomi vid Tysklands universiteter, äro till stor del socialister. — Särskilt angafs den af mig i ett föregående bref omnämnde prof. Adolf Wagner i Berlin såsom en bland de farligaste och mest oförtäckte katedersocialisterna, hvarförutan han och de med honom liktänkande äfvenledes beskylldes för att vara protektionister samt att i de flesta fall vara fiender till de framsteg, som den national-ekonomiska vetenskapen med, genom och efter Adam Smith tagit. Vid det lifliga intresse som råder i Tyskland för allt vetenskapligt, måste en bok sådan som denna naturligtvis göra ett oerhördt uppseende. Oppenheim fann understöd hos en mängd tidningar. I tidningarnes byråer, på affärsmännens kontor, i jernvägskupger och på kafer talades om denna förmenta upptäckt af ett socialistiskt anhang, som innehade professorsstolarne, lärjungar till Marx och Lassalle. Främlingen nästan tvingades att söka bilda sig ett sjelfständigt omdöme i saken, eaär man ofta vädjade till honom såsom varande opartisk och ej bländad af det skimmer af nationalitet, som den nya skolan förmenades vilja kasta kring sina läror. För min del är min åsigt den, att Oppenheim och hans bundsförvandter endast flyktigt och ytligt läst sina motståndares skritter samt att de icke ens begripit det lilla de läst. Annars vore det svårt att förklara att de ofta falskt, alltid skeft, framställa dessas menivgar. En yttre omständighet, som redan minskar trovärdigheten af de gjorda anklagelserna, är att i sådant fall alla tyska nationalekonomer, säkerligen alla af någon framstående betydenhet, skulle vara socialister och protektionister Roschor och Knapp i Leipzig, Stein och Schäffle i Wien, Wagner och Brentano i BerJIA Dela 2 MM Lb ss Sm KH