Göteborgsposten – 11 september 1872, sida 2

De hade huunit till en öppen plats i parken, der det var mindre skumt än i de mera trädbevuxna delarne deraf. — Sätt er, sade öfversten, i det han pekade på en bänk som stod under ett bokträd. Hon lydde, han tog plats bredvid henne, drog upp ur plånboken ett bref som han vek upp och började läsningen sålunda: Paul, min Paul, jag älskar dig och jag är på väg att förlora dig. Jag älskar dig ... — Ah, olyckliga, olyckliga barn! Hvem skulle kunnat vänta sig något sådant? ... Gif mig detta bref. Med en snabb rörelse sträckte hon ut handen för att gripa brefvet. — Lugna er, sade Evrard i det han hejdade hennes hand. — Ni gör er då ett nöje af att plåga mig! i utropade hon i förtviflad ton. — Nej, lugna er. Detta bref är uttrycket af de mest redliga och uppriktiga känslor. Det har endast kunnat förestsfvas af en skön själ, det finnes deri ej ett ord för hvilket den person som skrifvit det någonsin kan behöfva rodna. Han började åter läsningen: Paul, min Paul, jag älskar dig och jag är på väg att förlora dig. Jag älskar dig och jag måste säga dig farväl. Förlåt mig. Hvad