Göteborgsposten – 11 september 1872, sida 2

———— ö — — henne, hvorefter hon kramade ihop det i henden med sammanbitna läppar. — Hvart vill ni komma med detta? sade hon slutligen i darrande ton. Jag har skrifvit detta bref till er; hvad vill ni draga för slutsats deraf? Tillvitar ni mig som ett brott att jag ej tänker eller känner på samma sätt som jag tänkte och kände för tjugo år sedan? Min mors vilja tycktes mig då tyrannisk. Jag finver nu att den var berättigad; jag är mor i min ordning. Är det mitt fel att jag lefvat? Skall man ej lära något af erfarenheten? — Erfarenheten! ... Det är ni som erinrar om den! återtog Evrard härtigt. Nå väl; säg hvad har den lärt er? Ni är mor och ni har lefvat, säger ni; hvilka lärdomar har ni hemtat af lifvet? Har den väg ni vandrat ledt er till lyckan? Har det giftermål ni ingick varit till den grad lyckadt att ni bör drifva fram er dotter på samma väg, öfverlemna henne åt samma slump? — Det giftermål jag ingick har åtminstone ej föranledt någon missräkning å min sida. Känner ni många inklinationspartier om hvilka ni kan säga detsamma? (Forts.)