ning ej motsvarade den tillfredsställelse som ert tal gaf tillkänna hos er. Jag frågar er i en gammal vänskaps namn om den måg ni valt förmått vinna er dotters sympatier, om hon älskar honom, med ett ord ... Är det klart? — Åh, jag vill ej påstå att Theråse är fjolligt betagen i sin trolofvade. Huru skulle hon kunna älska honom? Det är nätt och jemnt hon känner honom. Giftermålet är ingen kärleksaffär. Man gifter eig först och kärleken kommer sedan. — Men om den ej kommer? — Så kan man lefva den föruten. — Är det väl ni, Julie, som vill gifta bort er dotter mot hennes vilja? — Mot hennes vilja! ... Hvem har talat om att gifta bort henne mot hennes vilja? — Vill ni icke gifta bort henne, utan att ha rådfrågat hennes tycke? — Jag har sökt hennes lycka rörande hvilken jag tror mig vara en bättre domare än ni, min käre vän, svarade m:me de La Varenne något torrt. Hvad Threse än må tänka så är jag lugn; hon skall sedermera tacka mig för hvad jag gjort. — Förträffligt, min fru, förträffligt! Jag är blott en krigare, och ni förstår utan tvifvel bättre än jag huru man skall taga lifvet. Men hvarifrån kommer väl den djupa sorg som er