Göteborgsposten – 11 september 1872, sida 1

dotter förgäfves bemödar sig om att dölja. Om hon i en tidpunkt då hon står i begrepp att i ingå ett rikt giftermål visade sig kall, likgiltig, skulle jag förstå det; jag skulle deri se i ett bevis på en stolt och finkänslig själ; men i huru skall man väl kunna förklera att hennes : alltid bär en skugga af sorg, att hennes hjerta är beklämdt, hennes blick nedslagen, hennes ögon tårfyllda? Ni lefver tillsammans med henne ; ingenting af allt detta ådrager sig er uppmärksamhet; men jag försäkrar er, jag, att denna unga flicka är olycklig. — Olycklig, min dotter? — Ja, Julie är olycklig. Om hon icke endast skulle vara dömd till det straffet att uten kärlek gifta sig med en man som hon knappt känner! Har ni trängt ända till djupet af hennes hjerta? Är ni åtminstone säker på att hon ej hyser kärlek för någon? — Ni har blott romangriller i hufvudet! Derföre att Threse ej har samma glada sätt som den uppsluppna fröken de Champlieu, behagar det er att se ett offer i henne. Min dotter har växt upp under mina ögon, hvem tror ni väl att hon skulle älska? Fogel Blå? Prins Bildskön? — Gjorde ni ej förlidet år på hösten bekantskap med en ung man bland era grannar,