Följande dag på eftermiddagen tilldrog sig på Granges en scen, hvaraf en målare skulle ha kunnat hemta inspiration. Thåräscs bröllopsutstyrsel hade nyss anländt, och m:me de La Varenne var tillika med Marthe upptagen af att tömma de kistor som blifvit införda i salongen. M:me de La Varenne var förtjust; det var en utstyrsel som kunnat anstå en prinsessa. Therese betraktade med undergifven min de fina tyger och spetsar hennes mor bredde ut framför hennes ögon, och gång efter annan upplystes hennes ansigte af ett matt småleende, tack vare Marthe som med sina infall och muntra anmärkningar emellanåt lyckades muntra upp henne. M:me de La Varenne var, som sagt är, förtjust, mer förtjust än någonsin. Hon hade på morgonen erhållit ett bref, hvari denne fenix bland mågar förkunnade sin ankomst till slutet af veckan, och oaktadt hon ansåg honom såsom ett pris hvilket ej kunde gå henne ur händerna, var hon alldeles icke missnöjd med att den stund nalkades då hon kunde säga sig ha en så dyrbar fogel fullkomligt inspärrad i buren. Glad såsom hon var såg hon ej ut att vara mer än tjugo år gammal. Threse kände sig belönad för sin uppoffring då hon såg sin mor så ungdomlig, så triumferande, så skön, och den stackars flickan ville knappt låta en enda suck tränga fram ur djupet af sitt hjerta.