Göteborgsposten – 9 september 1872, sida 1

Hon skulle ändtligen få lefva upp igen! Verlden skulle åter tillhöra henne, kretsen vidga sig för henne! Allt mer och mer exalterad uppdrog hon en skildring af det lif hon för framtiden ämnade föra. Beträffande sin mågs moraliska egenskaper, beträffande de utsigter till lycka som denna förening kunde erbjuda hennes dotter, iakttog hon fullkomlig tystnad. Det var henne ensam saken rörde, tycktes det, om henne ensam var det fråga. Jag kände mig alldeles tillintetgjord; men hon misstänkte ej det ringaste; jag hade för henne blott varit en förströelse, on bekant och god granne. — Nåväl! frågade hon i det hon vände sig mot mig; hvad tänker ni på? Ivarföre dröjer ni att lyckönska mig? — Madame, svarado jag henne, jag dröjer ) Forts. fr. N:o 207.