Göteborgsposten – 9 september 1872, sida 1

friskt, tiden skall bota det. På väg, min käre Paul! Gör dina förberedelser, vi afrosa i morgon. : — Ej i morgon! utropade Paul. Jag har ej sagt er allt. Fjorton dagar ha förflutit efter mitt samtal med m:me de La Varenne. Jag borde ha afrest, men jag är qvar. Att förlora Thrse utan att återse henne skulle öfverstiga mina krafter. Mitt enda hopp har varit fröken de Champlieu. Jag fick samtala med henne idag på morgonen. Vi voro ensamma. Hon tog mina händer; hon var helt upprörd. — Ack, sade hon till mig, vi äro lika olyckliga, lika förtviflade som ni. Hade det berott på mig, skulle m:me de La Varenne veta alltsammans. Men Threse har förseglat mina läppar; hon vill ej att den uppoffring hon gör skall kosta hennes mor ens en suck. Hvad gör ni här? tillade fröken de Champlieu i en ton af mild myndighet. Jag trodde att ni rest. Det är nödvändigt att ni aflägsnar er. Det är nödvändigt både för er egen och för hennes skull. — Jag skall ej afresa utan att ha återsett henne, utropade jag. Det finnes saker som jag nödvändigt måste säga henne åtminstone en gång. Jag vill säga henne att jag älskar henne, att jag förlorar allt då jag förlorar henne, att hon var mitt lif och min själ. Ni är god. Afslå ej min bön, haf medlidande med min