Göteborgsposten – 9 september 1872, sida 1

svarade jag. Då jag mottog underrättelsen om er återkomst, gjorde jag mig i ordning för en resa som bör komma att hålla mig aflägsnad från trakten under en tid. Förlåt att jag nödgas lemna er så snart. Hon hade ingenting märkt. Hon hade hvarken iakttagit förändringen i mina drag eller min blekhet eller min förvirring eller frapperats af mitt hastiga afsked. — Jag räknar på att ni skall vara återkommen till min dotters bröllop, sade hon. Jag bugade mig utan att tillägga något och gick. Hvilket återvändande samma väg hvilken jag nyss förut gått så förtröstansfull, glad och lycklig! Vreden, förtviflan, alla de tankar, alla de upproriska känslor som mitt gäckade hopp väckte inom mig, hade så att säga burit mig till Aubiers. Jag anklagade mig sjelf för att ej ha vetat försvara min lycka; jag harmades öfver min feghet. Jag ville återvända till Granges, återse m:me de La Varenne, förklara henne att jag älskade hennes dotter, att hennes dotter älskade mig, att Gud gifvit mig rättigheter öfver henne och att man ej skulle rycka henne ifrån mig utan att på samma gång taga uitt lif; men då jag stigit öfver tröskeln till mitt hem, då jag åter befann mig på min egendom — oh, mitt lilla hem som jag förskönat