Göteborgsposten – 7 september 1872, sida 2

Den bekante franske patern IIyacinthe, som förnekade den nya dogmen om pålvens ofelbarhet och derför kommunicerades af påfven och sedan uppträdde som reformator, eller 8. k. gammalkatolik, har nu, följande Luthors föredöme, beslutat gifta sig, tör att sålunda med ord och garning bekämpa läran om presterskapets tvängscelibat. Den frimodige patern har i en skrifvelse i Le Temps offentligen tillkännagitvit detta sitt beslut. Han säger: Kyrkan förbjuder icke presten att gifta sig, han är således oförhindrad att förblifva pres:. Han skall ingå sitt äktenskap i utlandet, emedan domstolarne af 1872 icke skulle medgifva hans giftermål i Frankrike, alldenstund han har på samma gång den äran och den olyckan att vara prest. Men han skall icke gifva efter, utan med lugn, utan fruktan och utan vrede vända tillbaka till Frankrike, och ingenting skulle förhindra honom ifrån att bebo den jord och inandas den luft, som tillhöra honom och skola förblifva för honom dyrbara, oaktadt den smuts man kastar öfver honom. Ingenting skall afhålla honom ifrån att för hvardera af hans bröder, hvilka likasom han äro prester, fordra den lojala rätten att ingå äktenskap, hvilken rätts kränkning ej allenast inom en hel klass af borgare, utan redan hos en enda person skulle vara tillräcklig för att ställa ett folks lagstiftning vid den allmänna civilisationens skampåle. Pater Hyacinthe är öfvertygad om, att kyrkan i Frankrike behöfver det exempel, som han i dag gifver henne och hvilket skall bära sina frukter, om än icke för det närvarande, så likväl i framtiden. Ilan känner sitt lands verkliga stallning och predikar derför dess frälsning genom familjen. Ilan känner äfven den ställning, som presterskapet intager inom hans land, och vet, huru nödvändigt det är för detsamma att blifva försonadt med den menskliga naturens och det borgerliga samfundets intressen, böjelser och pligter. Endast derigenom att den åter menniska och borgare blifne presten sliter sig lös från en blind asketik och från en mera praktisk än religiös teokratis traditioner, skall han på samma gång åter verkligen bli prest. Utan denna reform skola andra reformer förblifva maktlösa. Till sist säger patern: Jag är intet, min Gud! men jag känner med mig, att jag är af dig kallad till att spränga de kedjor, som du icke har smidt och hvilka tynga så mycket på dina presters heliga folk. Jag är blott en syndare, men din nåd har gjort mig tillräckligt stark, för att trotsa den allmänna meningens tyranni, att icke böja mig för min tids fördomar och att så handla, som om endast mitt samvete och du funnes i verlden. . Hyacinthe gillar Luthers kyska äktenskap, säger han, men Luther har begått det felet, att han brutit med kyrkans legitima traditioner och den för henne nödvändiga enheten.