Göteborgsposten – 7 september 1872, sida 2

RRådhusrätten. En förhärdad brottsling. I Thorsdags fortsattes ånyo förhör med den åtskilliga gånger förut omnämnda gamle syndaren, skoarbetaren Johannes Svensson, hvilken blifvit inmanad i häkte derför att han natten till d. 1 sistl. Juli uthällt en flaska vitriololja öfver qvinnspersonen Christina Andersson, under det hon låg och sof i sin bostad i huset n:r 14 vid Qvarnbergsgatan, hvilket brott Svensson erkänt såväl vid det nästföregående rättegångstillfälle som vid ett annat tillfälle, då förhör hållits med honom i hans cell på grund deraf att han varit sjuk. ) Vid förhöret i Thorsdags var Christina Andersson äfven närvarande och var hon förfärligt vanställd i ansigtet genom det å henne föröfvade nidingsdåd och hade hon äfven erhållit svåra skador å ögonen så att hennes syn numera var klen. Hon berättade att kort före det Svensson intagits å Fattigvården hade hon ur en låst byrålåda i sin bostad blifvit bestulen på 45 rdr, och misstänkte hon då genast Svensson för att ha tagit penningarne. Hon hade derför fått ett par detektivkonstaplar att följa med till Fattigförsörjningen för att tillfråga Svensson härom, men hade han då nekat att ha tagit några penningar. Sedan Svensson åter utkommit från Fattigförsörjningen och uppsökt henne hade hon på nytt frågat honom om han ej tagit penningarne, hvilket han då erkänt samt lemnat henne 10 rdr och lofvat att bon skulle återfå resten följande dag, enär ban gå skulle få in en fordran. Dagarne före det han utförde dådet hade han varit vid fullkomligt redig sinnesstämning, men hade haft ett hemskt och lurande ansigtsuttryck. När hon vaknade om natten genom den förfärliga smärtan af vitriololjan, misstänkte hon genast att Svensson slagit den öfver henne, helst hon hört att han förut af svartsjuka slagit vitriolja öfver en flicka vid namn Johanna. På tillfrågan upplyste hon att hon, som under flera år stått i ett brottsligt förhållande till Svensson, haft 2 barn tillsammans med honom, hvilka båda aflidit vid späd ålder. Det ena, en flicka, hade aflidit en dag under det hon varit borta af, som hon trodde, slag och det andra, en 7 veckors gammal gosse, hade en dag då hon kom hem varit illa sjukt samt haft uppkastninningar och fradga kring munnen samt straxt derefter aflidit. Svensson hade varit hemma under båda tillfällena, men huruvida han förgiftat dem visste hon ej. Om gossens besynnerliga tillstånd hade hon tillfrågat honom och hade han då sagt, att han gifvit gossen bränvin för det han ej skulle skrika. Svensson tillfrågades nu ytterligare hvad han egentligen skulle använda oljan till, hvarpå han svarade; att han hvarken innehaft eller låtit köpa någon vitriololja lika litet som han utslagit någon olja öfver Christina Andersson. Uppmärksamgjord på att vid tvenne föregående tillfällen erkänts såväl detta senare som att han skickat 8-årige gossen Albert Edvard Rosengren till apoteket efter vitriololja, hvilket denne äfven vitsordat, förklarade Svensson dels att bekännelsen vore falsk och afgifven under sjukdomens inflytelse, då han ej varit redig, ech dels att det varit matolja till rengöring af knifvar som gossen Rosengren köpt. En upprörande scen följde härefter, i det Christina Andersson i de mest bevekliga ordalag och under strida tårar uppmanade Svensson att lätta sitt samvete och försona sitt brott genom en öppen bekännelse. Sin egen förlåtelse ville hon gerna gifva honom, då hon ej önskade honom något ondt. Rättens ordförande försökte äfven beveka den gamle förbärdade brottslingen till bekännelse genom att göra honom uppmärksam på de gräsliga lidanden han förorsakat den stackars qvinnan. Allt var dock förgäfves, utan uppmanade Svensson istället Christina att hon ej skulle spela komedi med honom, då hon nog visste att hon sjelf tagit sina barn afdaga samt äfven förgiftat hans hustru, för att sedan få gifta sig med honom. Christina Andersson förnekade alla dossa tillvitelser och finnes icke det ringaste skäl till antagande af hennes brottslighet i dessa fall. För ytterligare vittnens hörande uppsköts målet till d. 12 d:s.