Göteborgsposten – 6 september 1872, sida 2

erfara den, så väl känner jag den tillgifvenhet ni hyser för oss, det intresso ni visat för allt som rör oss. Derefter gaf hon mig del af sin dotters förestående giftermål. Ett oväntadt giftermål! Trehundra tusen francs i räntor! Ett ståtligt hotell i Paris! ett storartadt slott vid Loireflodens strand! På landet liksom i staden en hel arms af tjenare! Och i perspektiv den officiella verldens fester, en plats i senaten för hennes måg! Allt detta berättades plötsligt, med feberaktig liflighet. Hon kunde ej styra sin förtjusning. Jag stod upprät, stödd mot en möbel. Svetten sipprade fram vid mina tinningar; mitt ansigte måste ha varit blekt som döden. — Sätt er då, sade hon till mig. Utan att märka min bestörtning, utan att förvåna sig öfver min tystnad, började hon med en bitter vältalighet berätta huru hon förtärts af ledsnad på landet. All hennes fåfänga, all hennes åtrå som dittills ej haft någon annan förtrogen än henne sjelf, alla de hemliga såren i en ärelysten själ som känner sig nära att qväfvas af den nödtvungna tillbakadragenheten — allt blottade hon nu för mina blickar. (Forts.)