Göteborgsposten – 6 september 1872, sida 2

henne? Det fanns stunder då aningen om mitt öde tyngde på mig som en mara. Emellanåt skrattade jag åt mina farhågor, men oftast öfverlemnade jag mig åt dem utan att försöka skingra dem. Jag brukade irra omkring i trakten af Granges, jag brukade betrakta dess stängda dörrar och nerfällda persienner, hvarefter jag förtärd af sorg begaf mig tillbaka hem. En dag på morgonen såg jag ändtligen en person från Granges inträda i min atelier. Det var m:me de La Yarennes trädgårdsdräng. Han kom för att förkunna mig, att hans matmor föregående afton återkommit från staden, och att hon väntade mig samma dag. Ni har någongång sett moln på himlen i ett enda ögonblick skiogra sig för en vindfläkt; någonting liknande skedde inom ett ögonblick, och jag befann mig åter, lugn och lycklig, inför verkligheten, tyckte jag Therese var mig återgifven! Madame de La Varennes brådska att kalla mig till sig bevisade nogsamt att deras känslor för mig voro oförändrade. Jag erinrade mig det intryck mitt besök på Champlieu åstadkommit hos mig, men det var endast för att förebrå mig öfver att jag kunnat låta detsamma få insteg i mitt sinne. Sköna morgon! hvad himlen var ren! hvad luften var frisk och lätt! Än påskyndade jag mina steg, än gick jag sakta för att långsamt