Göteborgsposten – 6 september 1872, sida 1

etor var min enfald, att jag emellanåt föreställde mig att hon kände till hemligheten af mina känslor, att hon gillade dem och uppmuntrade dem. Sjelfva tjenarne hade fattat tycke för mig; jag läste i alla ansigten att jag var välkommen hvarje gång jag infann mig. Utan att ha utbytt förtroenden, voro fröken de Champlieu och jag i hemligt förstånd med hvarandra ; våra blickar förstodo hvarandra, min lycka smålog mot mig ur hennes ögon. Hvad som bidrager till att ställa dessa båda älskvärda flickors vackra karakter i dess rätta ljus, är att mitt visade företräde för den ena af dem, långt ifrån att åstadkomma en söndring dem emellan, såsom med mindre utmärkta unga flickor säkerligen skulle ha varit förhållandet, snarare tycktes öka deras ömsesidiga tillgifvenhet. Allt tjenade mig till förevänning för att gå till herregården, en broschyr, en bok, en växt, frön som jag förde med mig. Och om tillfällen skulle ha fattats mig, skulle Marthe cha hittat på sådana. Ett bortskämdt barn på Granges, utgjorde hon dess lif. Båtfärder, utflykter i vagn, fiskturer, fogelfänge i skogarne, allt ställde hon till, och om allt skulle jag vara med. Det fanns vid parken en port utanför hvilken låg en fiskdamm. Dit gingo vi ofta för att sitta och prata under de vackra eftermiddagarne. Jag förde mina rit