Göteborgsposten – 6 september 1872, sida 1

vig. Hur nära eller fjerran man stod eller står de rörelser, för hvilka han med sitt rika hjerta och sin öfverlägsna begåfning uppträdde som målsman, skola likväl alla med smärta emottaga denna underrättelse, icke allenast derför att den aflidne sjelf var en så älsklig personlighet, utan äfven emedan han i så allmän grad haft inflytelse på den nationala väckelsen och den andliga utvecklingen här hemma. Hvad hans odugliga och kortsynta anhängare — och deraf har han haft många — än må hatva förfuskat, och hur mycken skada de än på åtskilliga områden kunna ha gjort, har han dock alltid stått som idns modige banerförare. . Ä Grundtvig föddes d. 8 Sept. 1783 af en slägt, som kunde räkna sitt stamträd ända från Skjalm Hvide, och han syntes tidigt lofva att det skulle blifva något stort af honom. I början af detta århundrade kom han som student till Köpenhamn. Det var då mycket upprörda tider, fulla at mäktiga brytningar och rika på nya rörelser på andens område. Grundtvig stod midt i dem, trängande till utveckling och med beslutsam själ; de måste naturligtvis derför utöfva ett stort inflytande på honom. Men vill man lägga märke till de inflytelser, som ha bidragit till att gifva Grundtvigs lif denna riktning, bör man isynnerhet beakta de tre stora händelserna från århundradets första dagar: Slaget på redden, Henrik Steffens föreläsningar och utgitvandet af Oehlenschlägers första diktsamling. Vid kanondundret vaknade fosterlandskärleken icke allenast till tullt och sannt medvetande — den höjde sig till en glödande inspiration, gaf mod i bjertat för hela lifvet och gjorde Grundtvig till den danskhetens ifrige målsman, som han sedan städse varit. Och så kom kort derefter Steffens. Kanonerna hade i ett hänseende skakat bort det förra århundradets perukstockar; han gjorde det i ett annat. Om han än icke väckte Grundtvig omedelbart på samma sätt som Oehlenschläger, om man än icke i Grundtvigs lif kan framvisa en natt, som den, under hvilken Oehlenschläger skref Guldtörnena, så vaknade likväl vid den unge naturfilosofens föreläsningar mycket i Grundtvigs själ, på hvilket han i väsentlig grad byggde hela sin senare utveckling. Oehlenschlägers kort efter utkomna diktsamling bidrog till att styrka tron på de nya tankar, Steflens sålunda hade kallat till lif, och samtidigt fick Grundtvig från ett annat håll, genom studiet af Oldnordens historia, en påverkan, som icke blef af mindre betydenhet för den blifvande förfäktaren af nordiskt lif och nordisk diktning. Dessa påverkningar buro tidigt frukter. Redan 1808 utgaf Grundtvig sina storartade Scener ur pordens kämpalif och till och med året forut hade han i sin afhandling om religion och lithurgigjort ett första försök på att bryta ned det förra århundradets urblekta och andlösa kristendomsbegrepp och i skarpaste motsats till de herrskande åsigter häfdat dopet såsom medelpunkten i den kristna gudstjensten. Man skakade den gången på hufvudet för hvad han sade, men han teg icke derföre; det blef senare upprepadt mera genomtänkt och fnotiveradt, och det återtogs så ofta och så kraftigt, att det till slut så att säga tog herraväldet inom den danska kyrkan. Nu följde oafbrutet hans poetiska, historiska och kyrkliga arbeten, hvilka äro tillräckligt kända för att här behöfva omnämnas. På samma tid arbetade han verksamt i åtskilliga praktiskt-presterliga riktningar, tilldess ändtligen år 1825 hans strid mot Clausen, som nödgade honom att skarpt och bestämdt träda fram som partigängare, tvang honom att lemna statskyrkans tjenst. Tillsamman med sina anhängare verkade han nu ifrigare än någonsin och från hans aftonsångsföredrag på Kristianshavn fortplantade sig efter 1825 den kyrkliga rörelse har uppräckt än vidare och vidare ut öfver landet. Som politiker har han verkat dels genom sina skrifter och dels vid riksdagen. Af sin fordna församling å Prestö valdes han till medlem af den grundlagsstiftande riksförsamlingen, der han ställde sig på det konstitutionella partiets sida och utvecklade en särdeles liflig verksamhet. Under åtta riksdagar var han folkets representant och man fann honom ständigt bland de yppersta kämparne för allmänt framåtskridande på samhällets olika områden. På de skandinaviska mötena har han ständigt varit på sin rätta plats och man har alltid der med glädje lyssnat till hans ord, isynnerhet då de svenska och danska studenterna år 1851 gästade Norge. Han stod den gången midt ibland de unge med sång och tal, och han var icke mindre ungdomlig och dityrambisk än skandinavismens firade sångare och målsman Carl Ploug. Hvad han har verkat för Slesvig skall lika länge bevaras i minnet som hans fosterländska sånger och hans outtröttliga sträfvanden att bevara och utveckla all den borgerliga och kyrkliga frihet, Fredrik den sjunde skänkte Danmark. Grundtvig hade år 1838 å universitetet hållit en serie föredrag öfver den nyare tidens historia; de hade samlat en talrik krets af åhörare och det är icke utan grund som man påstår, att Köpenhamn icke hört maken till dem sedan Steffens dagar. Kanske var det dessa föresläsningar som ånyo påminde Fredrik VI om honom. Vid hvarje tillfälle uppmanade konungen honom följande året att söka det lediga prestembetet i Vartous stiftelse Grundtvig följde uppmaningen, öfverlemnade, som aftaladt var, en ansökan i konungens egen hand och emottog straxt sin utnämning. I Vartous lilla hospitalskyrka har han sedermera hvarje Söndag talat med hela sin egendomliga kraft, värma och uppriktighet. Sitt 50:åriga jubileum som prest firade han år 1861. Han stod nu så godt anskrifven äfven i statskyrkan, att han vid samma tillfälle tilldelades titel af biskop. Tvenne år senare, på sin 80:åriga födelsedag, samlades han med sina anhängare på ett af de berömda kyrkliga Vennemöder i Köpenhamn och i Maj 1871 hade dessa den glädjen att tillsammans med honom på ett liknande möte fira hans 60:åriga jubileum. Han dog 89 år gammal efter en kort sjukdom och i besittning af sin fulla själskraft. —— — Göteborg 4 6 September 1279