— Jag visste allt. Tack! svarade hon enkelt. På samma gång hon uttalat dessa ord hade hon upplyftat hufvudet; jag såg en tår i hennes ögonlock och jag kände att jag älskade henne. Sålunda hade den kärlek som en strålande skönhet väckt i mitt hjerta meddelats åt denna älskade varelse, och det var fröken de Champlieu som utgjort det mystiska föreningsbandet mellan Therkse de La Verenne och mig. Ja, jag älskade henne och skall jag bekänna det? — jag kände att hon älskade mig äfven. Vi suto tysta och jag vet ej hvad jag var på väg att säga henne då fröken Marthe återinträdde. Hon kom med en stor knippa blommor som hon kastade på soffan. Hon hade farit fram som en orkan i mina blomsterbäddar, utan förskoning förödande allt som föll henne i smaken, för öfrigt förtjust öfver sin utflykt och ej det ringaste bekymrad öfver att hennes toilette blifvit till hälften bragt i oordning. Det var fråga om att bringa reda i detta blomsterkaos och gifva åt denna samling växter som hon röfvat från min trädgård formen af en bukett, hvilken kunde medföras såsom ett minne af Aubiers. Vi satte oss alla tre till verket, och detta lilla arbete blef så långsamt utfördt, att det efter förloppet af en timma