— — (Ä — — Det är min gudfar, det är en hjelte från Afrika, sade jag till dem med stolthet. — Ja, om detta porträtt är likt, så bör er gudfar vara en tapper man, sade Marthe. — Och man bör vara lycklig öfver att ega honom till vän, tillade fröken de La Varenne. Derefter aflägsnade de sig; jag följde dem med ögonen och ännu sedan de hunnit långt kunde jag se dem mellan träden, huru de svängde sina hvita näsdukar till tecken af ett sista farväl. Några veckor derefter var jag en trägen gäst och hemmastadd på Granges. Thöråses mor hade skrifvit till mig och tackat mig. Hon hade på samma gång uttryckt sin önskan att se mig och lära känna mig; jag lät ej bedja mig. Jag hade blifvit väl mottagen, jag misshagade ej och redan efter mina första besök kunde jag anse mig hemmastadd på platsen. M:me de La Varenne var enka. Gilt vid helt unga år med en af traktens adelsmän, hade hen under några år lefvat på temligen stor fot i Paris. Sedan herr de La Varenne dött och efterlemnat en förmögenhet som var betydligt reducerad af det luxuösa lefnadssätt de fört, hade hon varit nödsakad att draga sig tillbeka från den verld i hvilken hon lyst med en mindre vanlig glans. (Forts.)