massa. Dertill kom, att den något oberäknelige unge konungen på ett märkligt sätt höll sig tillbaka ifrån hvarje beröring med det kejserl. hofvet och rikaskansliet i Berlin, om icke riksförfattningen gjorde det nödvändigt. Då Hegnenberg-Dux dog i Juni d. å, gällde det att finna en lämplig eftertöljare; men denna uppgift var ingalunda lätt, isynnerhet derför att den religiösa kampen i Tyskland efter hand antagit betänkliga dimensioner och Baiern icke utan vidare kunde i denna sak ställa sig på samma sida som Preussen. I nära 3 månader har ministerpresidentbefattningen stått ledig och provisoriskt förvaltats af inrikesministern Lutz, en man som sökte att stå väl med båda partierna inom landet, men likväl värnade så mycket som möjligt om Baierns sjelfetändighet gentemot de inflytanden, som gjorde sig gällande ifrån Berlin. Emellertid uppdöko då och då rykten om, att konung Ludvig II — som hvarken helsat på kejsar Wilhelm eller den tyske kronprinsen, då dessa i slutet af Augusti reste genom Baiern, den förre på hemvägen från Gastein, den andre som inspekterande riksfältmarskalk — stod i underhandling med friherre von Gasser, hittillsvarande baierskt sändebud vid hofvet i Stuttgart, om bildandet af ett nytt kabinett. Senare ha depescher ingått om, att Gasser verkligen mottagit uppdraget. Enligt några uppgifter skall han icke ha lyckats att bilda något kabinett, enligt andra skall den nya ministåren komma att bestå af idel anhängare af det baierska sjelfständighetspartiet och klerikala, med undantag af krigsministern Pranckh som anses för en Lopolitisk personlighet. I Berlin råder en viss förstämning med anledning häraf, emedan det alltid måste förlama Preussens strid mot det klerikala partiet — en strid som för öfrigt genom Bismarcks hänsynslöshet fått en onödigt våldsam karakter.