ej ännu hunnit afslutas. Hvem är det som sagt att lyckan är sorgsen, att den är mindre nära skratt än tårar? Jag var på en gång rusig af lycka och tokig af glädje. Marthes uppsluppna sinnesstämning hade meddelat sig åt Therese, och hela huset genljöd af deras hjertliga skratt och deras glada röster. De räckte mig blommorna, den ena efter den andra; mitt göromål bestod i att klassificera dem och förena dem till en bukett. Threse var af den åsigten att man borde göra ett urval. Marthe var af motsatt åsigt och det uppstod små glädtiga tvister som aldrig ville taga slut. Hvilken bukett! den kunde ha tjenat som motstyche åt Penelopes väf! I samma mån jag fick färdigt på ena sidan, upplöste jag på den andra och midt under vår glädje märkte de ej att himlen klarnade. Plötsligt sände solen, som sänkte sig mot horisonten, liksom en knippa af eld in i atelieren, och detta blef signalen till uppbrott. — Adiö, herr Paul! farväl till härnest! lef väl till nästa storm! Och för att ingenting skulle fattas i glädjen på denna dag, blef det, just då vi skulle skiljas åt, mellan de två väninnorna och mig frågan om er, ja just om er, öfverste! De hade stannat framför ert porträtt.