Göteborgsposten – 5 september 1872, sida 1

Qvällen inbröt och jag irrade ännu omkring Granges. Hvad skulle jag göra der? hvad väntade jag pä? En oemotståndlig trollmakt höll mig qvar vid tröskeln till denna sorgens boning. Jag lyssnade till hvarje buller; jag följde med blickarne alla domestikernas rörelser; hvarje rörelse med ljusen inom rummen antingen fördubblade min fruktan eller ingaf mig hopp. Det fanns ögonblick då jag trodde att mitt anbud blifvit antaget, ögonblick då jag sade till mig sjelf att detta barn kunde ej, borde ej dö. Jag hade återtagit vägen mot Aubiers. Helt nära min boning höll fröken de Champlieu, som kommit straxt efter mig, inne sin häst då hon igenkände mig i skymningen. — Nåväl, min fröken, nåväl? . .. utropade jag med darrande röst. — Nåväl, min herre, svarade hon med lugn, allt hopp är ej förloradt, den så länge väntade krisen som möjligen kan rädda henne har ändtligen kommit. Himlen skall göra det öfriga. Ni kom för att förena era böner med våra, jag tackar er derför. I det hon uttalade dessa sista ord räckte hon mig handen som jag fattade och tryckte mot mina läppar. Hon aflägsnade sig och då ljudet af hennes kästs hofrar dog bort på afstånd stod jag ännu qvar på sauma plats.