Göteborgsposten – 5 september 1872, sida 1

—— d— — — —— nande vingslagen af skrämda dufvor sänkande sig ner vid trappategen till min boning. Det var de båda väninnorna! De voro ute på barmhertighetsverk, ty deras domestik bar en korg med lifsmedel under armen, och hade hunnit ända till mitt hem då ovädret öfrerraskade dem och de med eller mot sin vilja voro nödsakade att söka en tillflykt på Aubiers. Ni förstår väl att jag ej lät dem stanna utanför min port. Hvad jag erfor då jag mottog under mitt tak dessa båda flickor, af hvilka den ena var i hela glansen af sin blonda skönhet, den andra helt svag ännu och liksom med beslöjade behag, kan ni sjelf försöka föreställa er. De voro klädda alldeles på samma sitt; en grå klädning öfver en blå underkjol, åtsittande kofta liknande kjolen, en liten grå hatt, öfver hvilken en blå plym svajade, sådan var den drägt hvar och en af dem bar, och denna samstämmighet i afseende på drägt tillade jog vet ej hvilken dragningskraft åt dem båda. Jag behöfde ej auvända stor möda för att göra dem hemmastadda; de egde båda denna oskuldens kyska abandon som iugenting förvirrar, och Marthe de Champlieu förenade den lifliga glädtighet som yttrar sig vid alla tillfällen. Två eller tre år yngre än hon, hade fröken de La Varenne dock någonting mera allvarligt i sitt sätt, vare sig att det låg i sjelfva hennes ka